Den vita konstarten

När The Hunger Games kom flippade folk över att svarta karaktärer spelades av svarta skådespelare. Vita människor vill hellre - all else equal - se filmer med vita skådespelare än filmer med svarta skådespelare. En svart manlig huvudperson kan inte paras med en svart kvinna för då vill många inte se filmen och han kan inte paras med en vit kvinna för då är det rasblandning, så man väljer en kvinna som är för mörk för att vara vit but not too black. Svarta skådespelare får biroller, dör i skräckfilmer, är comic relief och kan som bäst vara visa magiska negrer.

Därför kunde inte The Help faktiskt handla om de svarta tjänstekvinnor som den låtsades handla om. Därför är det hiphoproboten Jazz som dör i Transformers; det går bortom alla artgränser.

Det är möjligt för en svart skådespelare att slå sig ur det här, men bara om han heter Will Smith eller möjligen Eddie Murphy. Man kan tycka att Smiths framgångar borde ha banat väg, men det har inte hänt. Jag tror det är "våran neger"-syndromet; Will Smith har lyckats bli alla amerikanska vitingars egen neger. Hur blev han det? Genom att regissören Roland Emmerich krävde att han skulle få huvudrollen i Independence Day, filmen som gjorde honom till ett världsnamn. Utan vitingen Emmerichs stöd hade han kanske aldrig blivit storstjärna.

Man kunde hoppas att det var förstockade gamla slipsnissar till filmdirektörer som trodde att det var så här och därmed blockerade svarta skådespelare, men så är det alltså inte. Det är på riktigt. Vita - åtminstone amerikanska vita - ser helt enkelt inte svart film, och svart film är allt med för många svarta skådespelare.

Frågan är varför det är så här. Standardförklaringen brukar ligga i människans "naturliga" xenofobi, att vi vill se dem som liknar oss, men det förklarar inte varför mina hetaste drömmar involverar Uhura från Mirror Mirror-universum. Jag tror snarare att det är ett cirkelresonemang och en självuppfyllande profetia.

Om det är jordbävning i Burma och femtusen burmeser dör, då nämns det i förbifarten i svensk media. Om det är jordbävning i Burma och två svenskar råkar finnas bland de femtusen döda, då är det stor nyhet. Jag har bitchat om detta tidigare och inte ändrat mig: detta är ingen naturlag. Om svensk media blåste upp den första jordbävningen lika hårt som den andra, då skulle folk bry sig.

Massmedia bestämmer vad vi tänker på i mycket större utsträckning än vi vill tänka på (vilket för övrigt är en bidragande orsak till att jag blir förbannad så fort jag passerar en löpsedel, men det får bli ett annat inlägg om det). Om vi ser något dagligen, då är det normalt. Att vi inte får svarta actionhjältar som inte heter Will Smith beror alltså på att vi inte får svarta actionhjältar som inte heter Will Smith.

Men om filmbolagen bara tog en risk var en gång var och behandlade svarta skådespelare på samma sätt som de behandlar vita, så skulle problemet försvinna. Man blir inte av med fördomar genom att inkorporera och acceptera dem.