Om nu religioner inte är sanna och leder till en massa elände så kan man fråga sig varför de dyker upp i varenda mänsklig civilisation och aldrig tycks försvinna. Många religiösa använder rentav religionens allestädes närvaro som ett argument för dess riktighet. Just det argumentet kan vi lämna därhän men frågan som sådan är inte utan ett visst intresse.
Jag ser två anledningar till detta: religioner är bra för sig själva, och de fyller vissa mänskliga och samhälleliga behov. Vi tar dem i omvänd ordning.
Religionen och människan. Världen är fundamentalt orättvis. Ingen människa är gammal när hon inser det. De flesta är inte förtjusta i orättvisor utom när de gynnar dem själva, så det här med att goda kan straffas och onda belönas är direkt motbjudande. Det är inte så vi vill ha det.
Detta var en större grej förr i tiden när fler samhällen styrdes av autokrater eller åtminstone en mäktig och rik klass som var hermetiskt tillsluten. Varför ska egentligen en egyptisk bonde under tredje dynastin knega vidare i stället för att göra uppror mot uppkomlingarna som går omkring och påstår att det är världens natur att de lever i palats medan bonden krälar i gyttjan? Jo, för att belöningen kommer efteråt.
Ett samhälle som inte postulerar en övermänsklig höghet som ser allt, straffar och belönar, löper mycket större risk att drabbas av revolutioner och annat som härskarna inte brukar vara så pigga på. Man vill se en hyggligt nöjd arbetarklass som strävar på och inte bråkar, arbetar sig i graven och hoppas på att det då visar sig vara värt det.
Expansionistiska samhällen har ännu en anledning att hojta om gudar, vilket visas tydligt i mer krigiska folkslags religioner. Det finns en orsak till att både asatron och den antika grekiska religionen lovade paradisiska liv efter detta till krigare som dog hjältedöden medan vanligt folk hade något betydligt gråare att se fram emot.
Även i religioner som inte pysslar så mycket med liv efter döden - klassisk judendom, till exempel - är belöning/straff-dynamiken en central del. Är du sjuk, handikappad, allmänt olycksdrabbad? Du är en syndare som straffas av Gud, vare sig du vet vad du gjort fel eller inte. Är du frisk, rik, lycklig? Du är en god man, även om du inte har följt ett bud i hela ditt liv.
Religionen och sig själv. Detta tror jag är den viktigare av de två, och det är här vi ser hur mycket Darwin faktiskt gjort för mänskligheten. Den här idén kommer direkt ur teorin om det naturliga urvalet.
De religiösa tankarna behöver inte vara bra för oss för att uppstå och leva kvar. De behöver bara vara bra för sig själva. Ett virus uppstår mer eller mindre slumpartat och hittar celler det kan angripa. Om det visar sig framgångsrikt kopierar det sig själv och sprider sig hej vilt, trots att det kanske dödar sina värdar eller åtminstone inte gör något bra för dem.
På samma sätt kanske det finns ett utrymme i våra hjärnor för den religiösa tanken. Något hos oss gillar den här idén, gör att vi vill ta den till oss. Det spelar ingen roll att den får oss att slösa enorma mängder resurser på att bygga katedraler eller att den gör att vi tillbringar stora delar av dygnet med att känna oss skyldiga och otillräckliga. Tanken har hittat sin nisch och överlever just därför att den överlever. Om den inte hade varit en överlevartanke hade den inte hängt med så här länge.
Kanske är det därför samma idéer verkar återkomma, om och om igen, på olika platser och tider och i olika kulturer. Det finns något som liknar gnosticism i de flesta religioner, nästan alla folk har en mystikerklass, och själva belöning/straff-konceptet är ju som sagt universellt. Det kanske till och med kan förklara religionens egen utveckling från panteism och animism till polyteism till antropomorf monoteism och vidare till en allt mer abstrakt tro där Gud inte längre vandrar i lustgården när dagen börjar svalkas.
Religion är alltså en mental parasit, en tankevärld som hittat en svaghet hos människan, nitat sig fast och följt med oss sen Ug och Zog försökte förklara varför det regnade eld från himlen. Den har tiotusen års erfarenhet av att klamra sig fast vid mänskligheten. Och trots det håller vi på att göra oss av med den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar