lördag 31 december 2011

Bio dör


Det är ingen hemlighet att jag älskar film eller att jag ser en massa film. Trots det går jag väldigt sällan på bio. Senaste gången var när jag såg Pina, som jag hade fått som önskemål till filmbloggen och ville se i 3D, och gången innan det var Harry Potter and the Deathly Hallows Part II; då var det inte ens min idé. Häromdagen skrev Roger Ebert om varför biograferna ser färre och färre besökare och medan han tror att de kan räddas tror jag att de är på utdöende. Porrbiograferna dog när videon kom och även om det är en trevligare upplevelse att se 12 Angry Men tillsammans med hundra andra cineaster än att masturbera tillsammans med hundra andra pervon så tror jag att vi ser samma process på gång här.

1. The absence of a a must-see mass-market movie. 2011 hade tydligen ingen Avatar eller The Dark Knight och då höll sig massorna borta. Visst, jag såg både Avatar och The Dark Knight på bio (den senare är en av få filmer jag sett på bio två gånger); i det första fallet för att folk tjatade om att den skulle ses i 3D och i det senare för att jag inte ville vänta en sekund till. Hur som helst är detta högst tillfälligt; gigantiska publikdragare är inte borta för evigt.

2. Ticket prices are too high. Det är inte något jag funderar över, men för familjer är det säkert ett riktigt problem.

3. The theater experience. Här är den enorma för mig. Varje gång jag går på bio har jag en sorts lågnivåångest innan filmen börjar. Kommer det här att vara en trevlig, mysig upplevelse eller kommer folk att sitta och prata, sparkas och leka med sina mobiltelefoner? När jag ser på film ser jag på film. Jag vill sugas in i världen. Jag vill inte missa en detalj. Jag vill uppleva hela visionen. Jag fattar att jag är mer pretto än genomsnittsbiobesökaren men jag tror det här är stort för de flesta.

4. Refreshment prices. Om jag har med mig något in på bion köper jag det någon annan stans. Jag gillar inte popcorn, jag gillar inte läsk. Därför kan jag inte uttala mig om det här.

5. Competition from other forms of delivery. Tjafsande drygon i biosalongen skulle inte spela någon större roll om bio vore enda sättet att se film. Så är det inte längre, och det kommer bara att bli mindre och mindre så i framtiden. I det här sammanhanget lever jag på bronsåldern och jag har ändå tillgång till så mycket film att bio bara blir ett extra besvärligt sätt att se film.

6. Lack of choice. Eftersom jag så sällan går på bio har jag dålig uppfattning men sist jag kollade på en biotablå blev jag positivt överraskad, och då var det bara SF:s. Vi har konstbiografen Spegeln i Malmö också där alla möjliga mer udda filmer går. Det här kanske är något amerikanskt eller så har jag och Ebert olika förväntningar.

Poängen är hur som helst att bio bara blir mer och mer irrelevant. Fördelen det har är att det gör filmen till en happening. Man anländer, tar sin plats, gnosar ner sig i fåtöljen om man har turen att vara i min storlek, laddar upp med snacks, och förbereder sig på en upplevelse. Kanske gör man det i ett stort sällskap och efteråt driver man ut medan man pratar om filmen. Det gör film till en gemensam erfarenhet och en stor grej, helt enkelt.

Men det räcker inte. Hemma kan jag äta, gå på toa utan att missa något, ligga ner i soffan om jag känner för det, och jag kommer absolut inte att bli störd av någon som snackar, bråkar eller leker med sin mobiltelefon. Bion får spö av mitt vardagsrum och så enkelt är det.

Nu kommer väl bio inte att dö ut helt och hållet. Det kommer säkert att finnas någon kvar som visar barnfilm - så man kan gå med hela familjen - och filmer som Avatar och The Dark Knight, och så enstaka independentbiografer som visar konstnärlig film för kvarhängande fantaster.

fredag 30 december 2011

Vi skulle inte klaga


I dag läste jag på Twitter att en vän till mig hatade sina bröst (hon använde dock inte ordet "bröst") och tillade att om "de en dag bara gick upp i rök skulle jag inte klaga". Jag tror att hon i alla fall skulle undra, men jag tror på att om allt i övrigt visade sig okej skulle hon inte sakna dem.

Jag känner nämligen likadant inför mitt skägg, och inte bara för att det aldrig någonsin blir ett faktiskt skägg utan bara ser sluskigare och sluskigare ut ju längre jag går utan att raka mig. Jag tycker i största allmänhet att det är ett jävla besvär och har studerat sätt att bli av med möget upp till och inklusive att på något sätt ådra mig alopecia universalis. Vilket verkar omöjligt.

De här sakerna, sekundära könskarakteristika, ska vara omistliga och delar av personen och så vidare, men både jag och hon kan lugnt tänka oss att göra oss av med våra. För en herrans massa år sedan läste jag en tidningsartikel om skägg där det bland annat stod att även om det för många bara är ett besvär att raka sig varje dag vore det en katastrof för könsidentiteten om skäggväxten upphörde. Min far - i och för sig skäggig sedan många år - höll tankfullt med.

Om min skäggväxt upphörde skulle jag först bli orolig, prata med lite doktorer och dylikt för att reda ut om det var ett symptom på något djävulskap, men om allt checked out skulle jag starta en ny religion för att ha någon att tacka för detta mirakel. Aldrig mer se ut som en slusk, aldrig mer behöva skrapa huden med en vass metallbit, aldrig mer klia mig i ansiktet som en annan lodis för att jag gått ett par dagar utan att skrapa huden med en vass metallbit. Aldrig mer tro att jag var klar för den här gången med att skrapa huden med en vass metallbit bara för att upptäcka att det fanns nån jävla vrå nånstans vilket borde vara omöjligt på ett slätt ansikte.

Vad skulle det göra med min könsidentitet? Förmodligen ingenting, eller så skulle jag plötsligt upptäcka att jag faktiskt har en könsidentitet som dittills flugit under radarn. Missförstå mig inte, jag är man, jag har inget särskilt emot att vara man, jag har ingen större önskan att vara något annat, men det är ingen stor grej. Jag har aldrig "känt mig som man" eller förstått vad det betyder, jag är man men det är ju en slump och inget att hänga upp sig på.

Så varför skulle jag bry mig om det plötsligt slutade växa drygt hår i ansiktet på mig? Och vad har man för identitet, köns- eller annan, om det är en katastrof för den att det slutar? Jag föredrar att hänga upp mitt värde på sånt som spelar roll och sånt jag kan påverka.

torsdag 29 december 2011

Världen styrs av småbarn


Kim Jong-il är död och hedras på det förväntade sättet i sitt land med folk som gråter tills de svimmar, och något annat vore väl konstigt. Mer drygt är det att ledarna i Kuba, Kina och Ryssland skickar kondoleanser till en stor fallen ledare vilket gör det lite svårare varje gång man ska försöka nyansera bilden av Kuba; det är knepigt att försvara en regim som diggar Kim.

Men även utanför områdena med gråsocialistiskt arv ska det hyllas. FN flaggade på halv stång och generalförsamlingen höll tyst minut för en man vars huvudsakliga claim to fame var att han var en totalt skogstokig diktator som levde i bisarr lyx medan hans folk svalt, underhöll världens fjärde största armé i världens befolkningsmässigt femtioförsta största land, drev en kedja brutala koncentrationsläger och i största allmänhet kom så nära att vara Storebror som någon människa klarat.

Det är lättare att förklara FN:s hyllningar än Kubas. FN är tänkt att vara hela världens mötesplats och måste vara formellt neutralt. Om man hedrar ett visst lands döde ledare måste man göra det med alla länders och inte ta ställning. Samtidigt går det inte att undvika en känsla av att FN är fullständigt tandlöst och havregrynsgröt.

Vi pratar trots allt om en man som kom så nära universellt hatad som man gärna kan. Han och hans land är problem, inte vänner. De är saker man tar upp i möten och försöker komma till rätta med, inte samarbetspartners. Alla vet det. Men man måste hymla och låtsas för annars blir det en "diplomatisk incident" och man riskerar att "provocera" Nordkorea och en massa annat skitsnack som bara är ursäkter.

Sanningen är förstås att om FN inte hade hållit någon tyst minut och inte rört flaggorna ett dugg så hade ingen egentligen blivit arg. Det är inget som får någon verklig vuxen människa att känna något särskilt. Däremot är det en väldigt bra ursäkt för att bete sig precis som man vill. Nordkorea hade medvetet kunnat ta det som en förolämpning och därmed skaffa sig ett bekvämt casus belli, och så hade de diplomatiska relationerna påverkats i negativ riktning och det hade varit dags för allvarliga män med hårt åtknutna slipsar att göra sina jobb och Nordkorea hade fått roa sig ett tag.

Antingen är internationell diplomati en jättelik låtsaslek, där alla är överens om att man gör vissa saker och inte gör vissa saker och om man gör fel så får "offret" lov att göra något hen inte annars hade fått, eller så är varenda världsledare och diplomat ett litet barn, ständigt redo att storgråta för att få fler leksaker.

Jag antar att det är annorlunda bakom kulisserna, där diplomaterna nickar till varandra som flinande augurer och himlar med ögonen medan det dunkas skor i FN, men till och med de som har vettet kvar gör sitt bästa för att det utåt ska se ut som om hela världen styrs av småbarn.

fredag 23 december 2011

Skejtargrisens julhälsning

Även skejtargrisen har smuttat på glöggen och kommit i julstämning:


Jag stämmer naturligtvis in; god jul till alla bloggläsare.

torsdag 22 december 2011

Om skärelse


Jag tänkte prata omskärelse eftersom det känns som ett ämne jag borde ha en fastslagen och stark åsikt om men inte lyckas bli upprörd över hur mycket jag än försöker. Mitt engagemang befinner sig strax ovanför axelryckningsnivå.

Rent teoretiskt är jag naturligtvis emot ett helt meningslöst kirurgiskt ingrepp som vanligtvis genomförs på människor som saknar förmåga till meningsfullt samtycke. Om ingen någonsin hade omskurits och ett gäng bisarron ville börja med det skulle jag absolut vara emot. Om det vore förbjudet och nån knäppgök fick i skallen att det skulle tillåtas skulle jag säga nej. Jag har inga planer på att omskära eventuella hypotetiska framtida söner och om någon ber mig om råd och säger "jag vet fan inte om jag ska omskära min son eller inte" så kommer rådet att vara ett solklart nej, det ska du helt uppenbart inte.

Samtidigt är det något som har gjorts väldigt länge utan att ha några större negativa effekter som jag känner till. Riskerna är små, nackdelarna är små, och det känns som om det helt enkelt inte är värt att rota i. Jag vill inte ens höra jämförelser med kvinnlig omskärelse; de befinner sig inte i samma liga eller ens i samma sport. Manlig omskärelse är ett onödigt men marginellt ingrepp, kvinnlig omskärelse ligger nära toppen på en diger och deprimerande lista över sjuka saker som man av kulturella/religiösa skäl utsatt människor för genom historien.

Därmed inte sagt att omskärelse är en bra grej. Det finns knappt några fördelar värda att nämna och de som finns är rätt lätt uppnådda på andra sätt. Det stora argumentet för är väl att peniscancer är så gott som okänt bland omskurna män, men det är lika sällsynt bland en annan stor grupp män, nämligen skandinaver. Det har att göra med vår avancerade teknologi inom det obskyra området tvål. Med andra ord: i stället för att skära av en bit av kuken kan man lära sig tvätta den.

Så i en perfekt värld skulle vi alla ha kvar våra förhudar om det inte fanns medicinska skäl att göra oss av med dem. Men det är rätt långt härifrån till en perfekt värld, det finns rätt gott om saker att göra på vägen, och det här är ett av de mindre viktiga hindren.

onsdag 21 december 2011

En samhällsgåta


I går läste jag på Annes förbannade blogg om att män överskattar sin attraktionskraft medan kvinnor underskattar sin. Det var inget nytt för mig och förmodligen inte för särskilt många; jag är inte ens kvinna och har ändå lyckats störa mig på de åtskilliga män som tror att de är oemotståndliga.

Det jag undrar är hur det blir så. Det vi faktiskt får lära oss är ju att män är konstant kåta, vill ligga med vem eller vad som helst, och kan vinnas med ett halvt leende eller mindre. Vi är köparna på en säljarens marknad, de som vill ha och ska vara jävligt tacksamma om de får. Blotta tanken på en man som tycker att han är så snygg att han kan välja och vraka är skrattretande om han inte råkar vara vem som nu anses toksnygg nu för tiden. Jag står fast vid Brad Pitt.

Kvinnor, å andra sidan, är behärskade, har knappt någon sexdrift alls, och är vackra, dyrkade, åtråvärda och värdefulla. De äger och bevakar noga det som alla vi andra är ute efter. De kan få ligga precis när de vill och kan manipulera vilken karl som helst.

Det är samhällskulturens uppfattning och vi matas med den genom varenda medium som finns. Logiskt borde det leda till självhatande, frustrerade män övertygade om sin egen värdelöshet och kvinnor med självförtroende av härdat stål, men resultatet är alltså det motsatta. Samtidigt som vi har en kultur där män jagar så har vi också en kultur där kvinnor åtrås av alla, lägger ner oändligt med ansträngning på sitt utseende och ändå tycker att de är fula.

Jag måste även undra vad detta innebär för mig, rent personligt. Jag tycker jag är snygg och undrar varför ingen annan tycks hålla med. Om nu män tror att de är snyggare än de är, men också brukar tro att andra tycker det... vad är jag, egentligen?

tisdag 20 december 2011

Drottning här, sopa där


Jag läste om Nerds And Male Privilege (inklusive de extremt förutsägbara kommentarerna) och kände igen det mesta. Jag är en spelnörd som huvudsakligen spelar Magic, ett spel som även inom kategorin nördspel har extremt ont om kvinnor. Jag kan nämna två kända kvinnliga Magicspelare och en av dem är mer känd för att hon var tillsammans med en känd Magicspelare än för några egna bedrifter. Det är såvitt jag vet fortfarande bara en kvinna som vunnit så mycket som en dollar i pris på de högsta turneringsnivåerna och det var när de tillfälligt ändrade prisstrukturen så att pengarna spreds ut. Vi pratar alltså om en enormt mansdominerad aktivitet, på området slagen av "ha skägg" och "göra kvinnor gravida" men inte mycket annat.

Men kvinnliga Magicspelare finns förstås ändå, åtminstone några stycken per stor turnering. Annars ser man dem mest som ende tjejen i ett gäng från de nedre tonåren, och där råkar de ut för precis det som Harris O'Malley beskriver: de är först och främst tjejer. Flera av dem identifierar sig själva så - jag vet inte hur många gånger jag hört en ensam tjej ljudligt proklamera att hon är just den ende tjejen där. Hon dyrkas, hon är en gudinna och en drottning.

Men bara inom sitt eget gäng, och det var det jag saknade i O'Malleys text. Andra gäng från nedre tonåren är nämligen fullständigt vidriga mot det första gängets tjej. Det är flockbeteende, statusjakt, och bland killar i nedre tonåren är det en sak som är status: honor. Man vill ha de hetaste honorna och andra flockar ska avundas. Honlösa flockar har därför bara en möjlighet och det är att trycka ner och förolämpa andra flockars honor så mycket det bara går.

De är tjocka och fula och eländiga och värdelösa på alla sätt som finns. De är dåliga på spelet, de är ointressanta på alla andra sätt, och vi önskar absolut inte att vi också hade en Magicspelande tjejkompis och om vi hade det skulle hon hur som helst vara mycket snyggare än du.

Det är inte fullt så illa som det låter och framför allt inte lika öppet. Det finns trots allt vuxna närvarande som inte känner att vi måste delta i trettonåringarnas interna strider, och man kan inte göra vad som helst hur osubtilt som helst. Men det händer och det finns där. Geekgirls är aldrig bara geeks utan alltid geekgirls, älskade av den egna sidan och hatade av den andra. Det är ingen lätt miljö att ta sig in i och förmodligen ingen miljö man vill stanna i. Tacka fan att det blir mansdominerat.

lördag 17 december 2011

Bad boys och crazy chicks


Jag har i det förflutna sagt mig lida av Nice Guy Syndrome, så när nu detta dök upp på vecka 6 och Tanja länkade till detta och detta kände jag att det var dags att förklara vad jag menar. Gud bevare mig.

Först och främst, bekännelsen: ja, jag tror att det ligger något i att heterokvinnor gillar bad boys. Det finns naturligtvis undantag (jag tror att forskarfeministen talar sanning om sina egna preferenser), det minskar absolut med åldern (tonårstjejer är betydligt hårdare drabbade), men jag tror att det finns, jag tror att det är väldigt vanligt, och jag tror att de allra flesta heterokvinnor åtminstone fattar grejen även om den inte är deras. Det här gäller inte bara kvinnor som vill gifta sig med Anders Behring Breivik eller Eddy Larsson även om de är de mest extrema exemplen.

Problemet med att prata om detta är att när man säger att kvinnor gillar bad boys så lägger lyssnaren själv till en hel massa som man aldrig sa och reagerar på det. Hen hör "kvinnor gillar bad boys och det är för jävligt och fel och orättvist och alla kvinnor borde ligga med mig i stället och de är korkade bitches som inte gör det". Det var inte vad jag sa. Kvinnor borde inte ligga med mig, de borde inte ligga med någon alls, jag tycker de ska ligga med dem de vill ligga med, bad boys eller inte. Det är inget fel i att gilla bad boys. Jag vet inte ens på vilken grund jag skulle kunna döma någon annans preferenser.

Det jag har problem med är att så många påstår att det inte är sant. Det är sant, och det är ungefär det enda jag säger om det. Inga åsikter, inget dömande, bara ett konstaterande. Det är samma sak som när jag säger att AA är en religion. AA är en religion, men trots mina väl redogjorda åsikter om religion betyder det inte att AA är något dåligt. Men jag tänker inte påstå att det inte är en religion när det helt uppenbart är det.

Sen tror jag inte att det är en vidare bra, positiv, hälsosam preferens att gilla bad boys och jag tänker inte påstå att jag inte blev bitter när jag som tonåring hörde tjejer högljutt undra varför de aldrig kunde träffa någon trevlig kille för att två minuter senare kasta sig om halsen på nästa gangsterfrö. Men bitter får man bli så länge man inte skyller på någon annan.

Det här är egentligen inte en kvinnlig grej heller - och här kommer vi in på veckans kvinnligt/manligt-tema - även om det inte precis är bad girls som män brukar dras till. Vår motsvarighet är i stället the crazy hot chick, den snygga tjejen som är spritt språngande tokig. Man står ut med mer ju snyggare hon är och Hot/Crazy-skalan är inte helt fiktiv. Det finns massor med män som går på den minan gång på gång och när de pratar om sina erfarenheter tänker jag precis samma sak som när jag hör badboydiggare klaga över sin romantiska missflax. Det är lika vanligt, lika okej, och kan leda till precis lika mycket elände om det vill sig illa.

Och även män som tackar nej till crazy chicks oavsett hur heta de är och kvinnor som dissar bad boys har nog någon preferens som inte är så jävla produktiv. Jag har till exempel en kvinnotyp jag kärar ner mig i på två minuter blankt: den glada, sprudlande, konstant snabbpratande tjejen som är den självklara sociala mittpunkten och blir vän med alla två sekunder efter att hon hälsat. Hon och jag skulle passa ihop som Javert och Valjean, halva anledningen till att jag gillar henne är att min aphjärna inbillar sig att hennes spontana beteende betyder att hon tycker om mig, och hon skulle hur som helst aldrig bli attraherad av någon som är så långt ifrån hennes typ som jag, men jag faller som en fura i alla fall. Det är min kvarnsten.

torsdag 15 december 2011

Smart eller snygg


Först och främst vill jag dela med mig av den fantastiska texten How to Talk to Little Girls som faktiskt inte är en pedofilmanual utan - faktiskt - snarare motsatsen. För tldr-typerna så handlar det om att inte omedelbart säga till en liten flicka hur fantastiskt söt hon är och därmed cementera uppfattningen att hennes utseende är det viktigaste i världen utan i stället intressera sig för något annat än hur hon ser ut.

Texten påminde mig om en julafton för en herrans massa år sedan (herran äger i detta sammanhang gissningsvis en bit över femton år) då en kvinnlig släkting till mig, med flera år kvar till puberteten, i julklapp fick en uppsättning rödrosa, glänsande underkläder av ett slag som hade kunnat vara klart förödande på någon gammal nog att bära dem. Hon tog på dem och snurrade runt inför alla och en kommentar fastnade i hjärnan på mig, nämligen den att dem kommer killarna att tycka om.

Jag tänkte - tyvärr tyst - att vi väl åtminstone kunde ge henne några år av att slippa tänka på det där. Det skulle dyka upp förr eller senare i alla fall och ju längre vi kunde skjuta upp det, desto bättre. Tacka fan för att tonårstjejers huvudintresse är att vara omtyckta av pojkar om vi ser till att skola in dem i det sen långt innan de förstår vad det där intresset går ut på.

Det om det, för det jag egentligen tänkte skriva om var Lisa Blooms påstående att var fjärde ung amerikanska hellre vinner America's Next Top Model än Nobels fredspris. Nu tycker jag att just fredspriset är ett dåligt exempel då det delas ut till oförtjänta (Henry Kissinger) och såna som kanske skulle förtjäna det en dag men inte fått chansen att visa det än (Barack Obama). Men låt oss säga ett av de riktiga Nobelprisen så skulle jag ta det över ett nebulöst modelljobb vilken dag som helst.

Men det frågeställningen påminde mig om var när en vän frågade om jag, all else equal, just nu hellre skulle vara snyggare eller smartare. Den spontana motfrågan var "hur mycket snyggare?" och svaret var "Brad Pitt i Fight Club" och då var det över. Definitivt snyggare. Det är så enkelt att jag inte tror att jag skulle vara lyckligare om jag vore smartare men däremot blir jag lycklig av att gå förbi spegeln och gilla vad jag ser. Om jag såg ut som Brad Pitt i Fight Club with his pants falling off his abs så skulle jag förmodligen bara lämna spegeln för att äta äggvita och göra situps.

Hur det än må vara med mig så tycker jag att "hellre smartare än snyggare" är något vi ska försöka lära små flickor - och små pojkar, för den delen - och därmed lyckades jag vackert binda ihop en splittrad och förvirrad text. Ni ser: jag är redan ett geni, jag behöver inte vara smartare.

måndag 12 december 2011

Tvång som enda moral


Enligt en studie gjord av två amerikanska universitet (tack till Anne) tror amerikaner att ateister är mer brottsliga än våldtäktsmän, vilket på något plan innebär att genomsnittsateisten måste vara lite mer än 1,0 brottsling. Men hursom.

Jag - och professor Shariff - antar att detta beror på att man inte kan lita på ateister. Utan en gudagiven moral har de ingen moral alls och kan lugnt göra precis vad de vill, för det finns ju ändå ingen evig eld som väntar på dem. Om regler inte serveras från himlen existerar de inte.

Jag förundras igen över hur dessa människor kan missa att detta säger så mycket mer om dem än det gör om en enda ateist. Trots de här nyligen avhandlade bristerna i mitt faktiska beteende så anser jag mig ha en stark moralisk kompass som jag följer - okej, försöker följa - för att jag tycker att det är bra, för att konsekvenserna blir bra, för att man antingen kan jobba på att göra världen bättre eller jobba på att göra världen sämre och jag föredrar det förra alternativet, och visst, för att min inre polis kräver det och inte accepterar några ursäkter.

Jag gör verkligen inte det jag gör för att jag inbillar mig att det blir någon fet belöning av det. Jag räknar inte med att godhet får följder som är bra för mig personligen; tvärtom kan jag inte undgå att se att man kan leva rätt gott på att vara ett kräk. Även om jag bara brydde mig om mig själv finns det en hel del jag inte skulle göra enbart därför att hela den här rättegång-fängelse-grejen verkar så dryg.

Men de religiösa som anser att sådana som jag är etikbefriade tillfällesrecidivister, de bygger tydligen inte bara sin egen moral på att de förväntar sig personliga belöningar och straff utan är även oförmögna att tänka sig att någon skulle kunna bygga en moral på något annat. Om man inte fruktat helvetet eller längtar efter paradiset, varför skulle man någonsin göra något annat än att stjäla, mörda och våldta?

Vilket alltså innebär att de inte känner empati, ånger eller samvetskval. De kan inte föreställa sig att agera för det allmännas nytta. Det enda som hindrar dem från att gå fullständigt bananas är det konstant närvarande hotet om en allseende, allvetande fadersfigur med en flammande rotting i näven. Den dag en av dem tappar tron, lås in era barn och beväpna er. Där har ni den riktiga faran.

söndag 11 december 2011

Motståndet är allas


Fredrik Persson undrar varför vi inte ser något brett motstånd mot nazistdemonstrationer i Sverige, konstaterar att det brukar lämnas åt små och väldigt vänstervridna grupper och misstänker att det är så det kommer att se ut i dag (läs i går) också. Av allt att döma hade han rätt.

Det här är något jag själv funderat på. Jag gick i gymnasiet i Lund när 30-november-striderna var som värst och såg skillnaden mellan när det bara var maskerade aktivister som förde kampen och när det beslöts att trettionde november skulle tas tillbaka och bli en folkfest i stället för en dag när man gömde sig inomhus om man inte var antingen nazist, radikalvänster eller polis. Just den historien kan med hygglig rättvisa skyllas på mina dåvarande meningsfränder då dagen brukade vara en tid för några enstaka Karl XII-fetischister som obemärkt gick en runda och tände något ljus, men faktum kvarstår att problemet faktiskt löstes när motståndet blev brett i stället för smalt.

Som Fredrik Persson påpekar ser det så ut i många länder: motståndet enar politiska ovänner som ändock kan komma överens om att de inte gillar nazistiska och misoxena rörelser. Varför har vi inte det så i Sverige? Alla som är rörade överens om att Sverigedemokraterna inte är några man ska samarbeta med, ett riksdagsparti vi skäms över, varför är de inte ute på gatorna när det marscheras? Om det nu är ett problem att antinazistdemonstrationerna är vänsterfärgade, varför låter ni dem fortsätta vara det? Varför har ni inte en egen antidemonstration med en gigantisk blå flagga? Varför står ni inte och hojtar era egna slagord?

I stället får radikalvänstern vara det enda motståndet, med förutsägbara effekter. Det blir en strid mellan två extremgrupper på marginalerna och det "vanliga folket" i mitten knyter nävarna i fickorna och är rädda för att gå ut. Gå ut i stället, i tusental.

Var framför allt inte rädda - på det där sättet som påstås vara typiskt svenskt - för att stöta er med någon. Att säga sin egen åsikt betyder inte att man förnekar någon annans rätt att ha en. Visst har nazisterna åsikts- och yttrandefrihet men det betyder bara att de får tycka och säga vad de vill, inte att de får tycka och säga vad de vill oemotsagda.

fredag 9 december 2011

Tankar från förra veckan


Konsensus angående förra inlägget (inklusive den av oklar anledning borttagna kommentaren) verkar vara att jag borde ha ringt en ambulans, och det var ungefär vad jag väntade mig. Det leder vidare till två följdtankar. Den första är varför i helvete jag inte gjorde det, eller åtminstone ryckte lite i karlen för att få liv i honom och försöka få nåt slags uppfattning om hur läget var. Jag sa att jag inte var rädd och det stämmer... till viss del. Men inte helt och hållet.

Jag var inte rädd för honom. Han var en till synes otränad man som låg ner; jag hade kunnat ta mig därifrån innan han fick ena foten på trottoaren. Däremot var jag rädd för rädslan själv, har jag insett. Ögonblicket av skräck om han skulle vakna till och hugga tag i mig eller skrika eller vad det nu var jag kunde få för mig att han skulle göra. Det fanns ingen verklig fara men det finns det inte när en långbent spindel plötsligt kravlar på armen heller. Det var den sortens rädsla jag faktiskt kände även om jag inte insåg det då. Så där har vi nog svaret på "varför".

Den andra följdtanken gäller att mina kommenterare är alldeles för mjuka mot mig. De pratar om den känslomässiga aspekten och att moral är så mycket enklare på papper än i verkligheten. Ja, det är precis därför vi ska bedöma det på papper, inte i verkligheten. Det finns rätt och det finns fel och om jag gjorde fel så gjorde jag fel. Det må vara förståeligt, men inte ursäktligt.

Det spelar mindre roll vem som var där. Att ingen annan var det tar inte ifrån någon rimlig rätt att bedöma vad jag gjorde. Jag ger inte andra någon slack när jag tycker de gör fel och begriper verkligen inte varför jag eller någon annan skulle ge mig någon slack. Jag kanske hade slagits i Wehrmacht om jag hade varit av fel nationalitet och ålder vid fel tidpunkt och det hade också varit fel, förståeligt men fel.

Du talar om att vem han är påverkar ditt beslut. Varför skulle en uteliggare eller någon som är 'välbekant med samhällets skuggsida' inte ha samma hjälp som en 17-årig flicka? Det resonemanget förstår jag inte (eftersom jag vet att du kallar dig utilitarist). Men jag förstår känslan.

Det var inte ett resonemang, det var ett erkännande. Om det hade varit en kostymnisse eller sjuttonårig tjej så hade jag gjort mer än jag gjorde. Det betyder inte att jag borde ha gjort mer; jag borde ha gjort tämligen precis lika mycket, men jag hade gjort mer. Det betyder inte att det är rätt, bara att jag är en sämre människa än jag vill vara.

fredag 2 december 2011

Tankar från i går kväll


Oftast använder jag det här utrymmet till att servera odiskutabla sanningar och objektivt korrekta åsikter, ibland kryddat med en smula nördighet. Det är inte det som ska pysslas med i dag. I dag vet jag inte vad det sanna eller korrekta är.

I går kväll var jag vid elvasnåret på väg hem längs en tom, avsides gata. På den regnvåta trottoaren, halvliggande med huvudet upptryckt mot ett stängsel, låg en man i fyrtioårsåldern. Han såg inte skadad ut men det är ju inte helt standard att ligga på blöta trottoarer så jag tilltalade honom men han reagerade inte alls. Han andades, rörde på sig lite grann, gav ljud ifrån sig, men han verkade inte ens märka att jag var där. Han sov inte såvida han inte hade livliga drömmar. Jag är inte läkare; jag vet inte vad det kan ha varit för fel på honom. Jag vet bara att när han inte svarade gick jag därifrån, och sen dess har jag funderat på varför och vad jag borde ha gjort.

När jag var där fick jag uppfattningen att han var uteliggare eller åtminstone välbekant med samhällets skuggsida, men när jag tänker på saken var det nog mest för att han låg på trottoaren. Visst var han orakad men det är jag själv titt som tätt, visst hade han inte någon Armanikostym men det är inte som om jag klär upp mig utan anledning. Om jag antar att han är uteliggare för att han ligger på trottoaren hamnar jag i något av ett cirkelresonemang.

Om han hade varit helt borta, inte rört sig, inte låtit, så hade jag i alla fall kollat hans puls och andning. Hade han varit uppklädd och tillfixad så hade jag gjort mer än jag gjorde. Hade han varit blodig hade jag ringt ambulans. Hade det varit typ en sjuttonårig tjej hade jag ringt två ambulanser. Och en helikopter. Men eftersom det var han gjorde jag precis ingenting.

Det var inte rädsla. Jag är rätt trygg i min övertygelse om att jag kan springa ifrån de flesta och särskilt en medelålders man som ser ut att ha levt på fläsk och cigarretter i tjugo år. Om inte annat så var det inte långt till närmsta hyggligt vältrafikerade korsning. Jag kände mig inte hotad.

Ändå lät jag honom bara ligga där, som en riktig sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-stadsbo. Varför? Vad borde jag ha gjort?

måndag 28 november 2011

Fler saker folk gärna får sluta säga


Det här inlägget har egentligen inget att göra med det snarlikt döpta men vem kan motstå ett rubriktema? Hur som helst finns det några lagerfraser som dyker upp om och om igen i diskussioner, muntliga och skriftliga, och som jag är förbannat trött på. Dags att gnälla lite, med andra ord.

Det är bara din åsikt. Ja, det är klart det är. Vad i helvete skulle det annars vara? Jag trodde att det var det vi pysslade med, pratade om våra åsikter. Jag visste inte att vi måste, jag vet inte, förespråka någon annans åsikt kanske?

Värre är när det inte bara är min åsikt utan när jag presenterar ett faktum. Då kan man antingen acceptera eller bestrida det, men man kan inte hävda att det är min åsikt. Inte för att det skulle spela någon roll, förstås, det är antingen sant eller falskt och ibland vet vi inte vilket.

Används av folk som har slut på vettiga saker att säga. Borde aldrig användas.

Du har ju bestämt dig. En till på "ja, det är klart"-listan. Naturligtvis har jag bestämt mig, annars hade jag ju inte sagt det. Naturligtvis tycker jag så här, annars hade jag sagt något annat. Brukar folk i allmänhet hävda sånt de inte har bestämt sig för? Testar de potentiella åsikter genom att uttala dem och scanna reaktionerna? Själv kan jag inte kontrollera mina åsikter; världen ger en input och min hjärna en output.

Förmodligen menar människan "du kommer aldrig att ändra dig eftersom du inte ändrade dig när jag kom med ett dumt argument som du har hört massor med gånger tidigare och förkastat varenda gång", men kan hen inte ha ballar nog att erkänna det då?

Används av folk som är besvikna för att de inte lyckas argumentera omkull en. Borde aldrig användas.

Du glömde... Förmodligen inte. Mer troligt är att det du tror att jag "glömde" är helt irrelevant, eller att jag inte fann det intressant, eller att jag aldrig påstod att jag kom med en uttömmande redogörelse för samtliga tänkbara exempel. Eller, hör och häpna, att jag inte kände till det. Mindre sannolikt eftersom jag är jag och du är någon som säger sånt som "du glömde", men det kan ju hända.

Jag vet inte vem "du glömde" används av. Människor som vill påpeka att de minsann inte glömde, antar jag. Borde hur som helst aldrig användas.

Var är... Ännu dummare än "du glömde". Har precis samma värdeinnehåll men saknar meningsfull responspotential. Det finns helt enkelt inget bra svar på "var är", eftersom det som efterfrågas aldrig är något som kan finnas någonstans över huvud taget.

Används av människor som skulle använda "du glömde" om de hade en gnutta bättre koll på hur ett samtal fungerar. Borde aldrig användas.

In other news: Klar!

fredag 25 november 2011

Skejtargrisen


Plötsligt fanns den där. En borstig gris som med lugn tillförsikt åkte skateboard in i framtiden. Stressbefriad, avslappnad, nästan Zenlik i sin stoiska inställning till världens vedermödor. Budskapet var entydigt: ... okej, jag har ingen aning om vad budskapet är. Jag vet bara att den dök upp, på väggarna runt om i Malmö, på gatorna, till och med på baksidan av en barnstol på en cykel. Skejtargrisen.

Här har vi en av de första jag såg, från Östra Farmvägen:


Inte långt därifrån finns ett vågigt exemplar:


Skejtargrisen har tagit sig inomhus och erövrat en toalett på IKEA:


Nöjespalatset Amiralen har fått en maskot:


En ovanlig vit tolkning från Karlskronaplan:


Ett av de piggare exemplaren:


Tydligen har skejtargrisen fiender också, för här har den blivit överkryssad av någon ond nattsmygare:


Vem begick detta hemska dåd? Ingen aning. Vem är skejtargrisen? Ingen aning. Jag har aktivt låtit bli att ta reda på mer om denna nya kulturella ikon. Loesje var mycket roligare när det bara var mystiska affischer med kryptiska meddelanden; poängen gick förlorad när det började publiceras intervjuer och hela historien kommittéfierades. Skejtargrisen är sig själv, behöver inte vara mer, och ber inte om ursäkt för något.

söndag 20 november 2011

Statsskick 1-10


Kungen har i enlighet med tradition och sin roll i Sveriges statsskick bjudit in Jimmie Åkesson på lunch, och som vanligt när Åkesson och Sverigedemokraterna är inblandade tappar en signifikant del av befolkningen förmåga till rationellt tänkande. I det här fallet leder det till att de tycker att kungen gör fel som äter lunch med partiledaren från ett i riksdagen demokratiskt invalt parti. Han borde i stället ignorera traditionen och även Åkesson, även om det strider mot själva syftet med att ha en kung (vilket jag visserligen är skeptisk till, men om vi nu har en ska han i alla fall göra det vi har honom till).

I vårt statsskick är kungen apolitisk. Han får inte uttala sig eller uttrycka en åsikt. Han ska neutralt företräda Sverige och följa folkets vilja. Och hur tragiskt det än är så ville en tillräckligt stor del av folket ha in Åkesson i riksdagen för att han ska vara där, och då får vi stå ut med det.

Nackdelen med vårt system är ju att det ger rösträtt även till människor som vill använda sin rösträtt på Sverigedemokraterna. Ibland leder det till resultat som får det att vända sig i magen, och då kan vi antingen göra omedelbar revolution eller stå ut med att demokrati är det sämsta systemet vi provat utom alla de andra vi provat.

Det vi inte rimligen kan göra är att börja hojta efter undantag. Nä, visst, så länge det är de vanliga partierna så är det klart att vi ska respektera den demokratiska processen men det här partiet tycker vi ju riktigt, riktigt, riktigt illa om så då spelar det plötsligt ingen roll att de tog sig in helt enligt reglerna och fått den position de har för att vårt system gav den till dem. Visst, rösträtt är fint och bra och det ska alla ha - så länge de inte gör något dumt med den.

Vansinne, förstås. Självcentrerat vansinne. Jag avskyr Kristdemokraterna lika mycket som jag avskyr Sverigedemokraterna, men jag inbillar mig inte att mina personliga känslor har någon som helst betydelse för hur demokratin ska fungera. Vi får alla stå ut med Jimmie Åkesson - och Göran Hägglund - tills vi gör det vettiga och röstar ut dem ur riksdagen.

Men om vi nu ignorerar detta ett ögonblick och låtsas att vi visst kan göra undantag när vi känner för det. Vill vi verkligen? Sverigedemokraterna och de som röstar på Sverigedemokraterna vältrar sig lyckligt i utanförskap. De vill framstå som uteslutna, orättvist angripna, underdogs som vågar säga sanningen som alla PK-knarkare bara tassar runt. Att ge dem mer av det är att spela dem rätt i händerna. Låt dem i stället spela spelet som alla andra, låt dem misslyckas, och så kan vi fira när vi ser deras ryggtavlor.

In other news: 37302 ord.

tisdag 15 november 2011

Saker folk gärna får sluta säga


Vecka 6 har som tema "Sämsta rådet någonsin". Just det kan jag nog inte leva upp till, men när jag läste det visste jag genast vad jag skulle skriva om för det har helt enkelt inte varit bittert nog här på bloggen på sista tiden.

Det är ingen hemlighet för flitiga läsare att jag befinner mig i något av en kärleks- och sextorka. Då jag även är i den period i livet där de flesta jag känner gifter sig, skaffar barn och tecknar gemensam kapitalförsäkring och mina känslor i frågan är välkända så blir det en del råd, tips och lyckönskningar. Jag vet att alla de här människorna menar väl men det rör sig om små variationer på ett litet antal upprepade teman som inte funkar något vidare. Här följer därmed en lista på saker att inte säga till såna som jag.

Var bara dig själv. Jo, det måste man väl vara om det ska bli något hållbart av det. Annars lär ju partnern förr eller senare upptäcka att hen hänger med någon helt annan än hen trodde. Men om man har varit sig själv hela tiden, huvudsakligen för att det inte föll en in att vara någon annan, och det inte har funkat hittills?

Dessutom utgår det här rådet ifrån att alla är trevliga, charmiga och roliga. Det finns en massa människor som helt enkelt är otrevliga; de ska inte vara sig själva. Och vi ändrar alla på oss lite grann när vi träffar nya människor. Man inleder inte med att dumpa alla sina neuroser i knät på senaste bekantskapen.

Du måste ha självförtroende/älska dig själv/tro på att det ska hända. Nej, jag har inte mycket till självförtroende på det här området men det är resultatet av torkan, inte orsaken till den. Jag hade inga tvivel alls en gång i tiden och nu är jag här.

Du måste göra X. Oftast är X någon variant av "ut och dansa", "ut på klubbar" och liknande. Alla tror att alla träffas så, men det är knappt någon som faktiskt gör det. Visst, det finns väl engångsligg tillgängliga för dem som pysslar med sånt men av alla jag känner kan jag komma på ett (1) förhållande där parterna träffades på ett dansställe. De är helt enkelt inga bra ställen att hitta något varaktigt på, särskilt inte om man som jag hatar nattklubbar. Vad ska jag göra, leta efter någon annan som inte heller vill vara där? Eller låtsas älska det och få en flickvän som blir förbannad för att jag aldrig vill ut och klubba längre?

Men även när X är något annat så är detta ett dåligt råd. Antingen gillar jag det och då gör jag det förmodligen redan, eller så ogillar jag det och se i så fall ovan; att låtsas gilla det leder inte till ett enda bra ställe.

Det händer när du minst anar det. Okej, det här är inte ens ett råd, men det förtjänar sin plats ändå. Om man har kommit långt nog att folk börjar säga "det händer när du minst anar det", då anar man det förmodligen redan så lite som man rimligen kan ana det. Jag kan inte föreställa mig att ana det mindre än jag i skrivande stund gör.

Jag ska hitta en tjej åt dig. Den här vore inte så illa om någon någonsin följde upp det med lite handling. Men det kanske är svårare än det lät.

Sådärja, det var väl nog med bitterhet för att hålla oss över de rekommenderade gränsvärdena i en månad eller två.

måndag 14 november 2011

Lite teknosocialhat


Jag är egentligen ingen luddit. Jag älskar datorer och internet och att jag kan boka resor utan att behöva brottas med en besvärlig människa. Jag älskar Spotify och att jag har mer information omedelbart tillgänglig än jag kunde drömma om ens för tio år sen. Jag må inte vara en tanklös medlöpare - jag har fortfarande aldrig betalt en krona för en mobiltelefon och jag kommer inte att ha trådlöst nätverk hemma förrän jag får anledning - men jag tycker att all den här världsförändrande tekniken som har dykt upp under min livstid är riktigt, riktigt häftig.

Det jag har problem med är de sociala förändringarna, och jag antar att det är just det som faktiskt gör mig till luddit ändå. Nu talar jag inte om att vi kommunicerar via Facebook och sms i stället för att prata med varandra; jag kan som tidigare nämnts inte föreställa mig att det spelar någon större roll. Vi säger samma dumheter elektroniskt som vi annars hade sagt biologiskt.

Det som stör mig är i stället den snabbt spridande uppfattningen att det är allt det där - Facebook, sms, Twitter, precis allt som sker via en mobiltelefon eller uppkopplad dator - är det riktiga och viktiga medan mer gammaldags sociala aktiviteter är mindre betydelsefulla. Prioriteringarna har ändrats. När det kommer ett sms måste det läsas och helst besvaras omedelbart, oavsett omständigheterna. Mobiltelefonen är alltid rankad över eventuella närvarande, vilket för mig är en sådan totalvridning av det vettiga att jag inte vet var jag ska börja.

Först, det specifika: hela poängen med sms och liknande är att det är den minst störande omedelbara kommunikationsformen som finns. Den når överallt direkt, men ändå finns det inga krav på mottagaren. Man kan läsa och svara när det passar en. Varför förstöra det genom att låta sig förslavas av en pipande maskin? Vad har vi då tjänat på att uppfinna sms till att börja med? Man kan lika gärna ringa och göra störningsmomenten färre.

Sedan, det generella: hur kommer det sig att precis alla är viktigare än den närvarande? Om någon sitter och pratar med mig men ständigt avbryter för att läsa och skicka sms, kolla sin epost eller undersöka vad som hänt på Facebook säger hen till mig att jag är prioriterad lägre än precis alla andra i världen, förutsatt att dessa andra har tillgång till en uppkoppling. Jag undrar då varför hen sitter och pratar med mig över huvud taget i stället för alla dessa andra som tydligen är både intressantare och viktigare.

onsdag 9 november 2011

Saudiarabien glider med


Saudiarabien är ett märkligt ställe. Sist i världen med att införa kvinnlig rösträtt, en diktatur styrd som ett familjeföretag av ett gäng stenrika karriärnepotister, en teokrati full av offentliga avrättningar och bortgifta åttaåriga flickor och det mesta som får det att vända sig i magen på varje vettig människa. En plats där kvinnor fortfarande inte får köra bil eller gå utomhus utan en man.

Och på något sätt har de lyckats hamna på vår sida. De är USA:s allierade, FN gillar dem, ibland hör vi om diverse illgärningar men de bleknar snabbt bort och toppfamiljen fortsätter styra och ställa och dra in nog med pengar för att fylla ett svart hål.

Inte ens Sydafrika, som klarade av bragden att vara allmänt hatat i 45 år utan att bli stampat till småsmulor - huvudsakligen genom att inte ha något som någon annan ville ha - lyckades med det. De var i alla fall en internationell paria, utsatta för sanktioner och skarp retorik. Likadant är det med Nordkorea, Kuba, varenda kvarlevande diktatur som inte antingen lyckats hålla låg profil eller öppna sig för omvärlden.

Under tiden sitter Saudiarabien längst fram, klart synliga, och förnekar inte för ett ögonblick vad som försiggår innanför gränserna men räknar självklart med att det lämnas därhän och bara nämns av gnälliga gräsrotsaktivister. Och det lyckas.

Är vi - våra ledare - verkligen så enkelspåriga att de tänker något i stil med "de här människorna är muslimer, de är araber, de har olja, och de hatar oss ändå inte, så vi måste älska dem"? Vi har bara en chans att ha något slags inflytande i deras region så vi måste ta den och då skiter vi i hur många åttaåriga flickor som tvingas gifta sig med sextioåriga gubbar?

Ibland försvaras Israels otäckare aspekter med att de är omgivna av stenhårda stater som vill utplåna dem, så de måste få göra sånt som vi inte skulle acceptera från någon annan som kallade sig för en modern demokrati. Saudiarabien har inte ens den ursäkten. De är stora och tuffa och rika och mäktiga och kommer inte att gå under i första taget. Den enda orsaken till att landets vidriga vanor inte tutas upp i varenda tidning är att de lyckats hamna på "rätt" sida i den internationella konflikten.

Men vad är då planen? Att låta dem fortsätta tills vi har demokratiserat varenda annan fläck på Jorden, och sen dyka upp hemma hos saudiske kungen och säga "jo, hrm, ers höghet, vi har tänkt på det här med att förtrycka kvinnor, och vi tycker inte det är så coolt längre"?

Jag förstår inte varför vi ska begära mindre av dem än vi gör av oss själva, eller av Nordkorea eller Kuba eller något annat land som sällan förekommer i trevligare sammanhang. De lever i samma tid som vi. De borde följa samma regler. Vi blandar oss inte i andra länders lagar, men vi har kollektivt bestämt oss för att det finns gränser. En av dem, hävdar jag, handlar om att man inte ska tvinga åttaåriga flickor att gifta sig.

tisdag 8 november 2011

Modeller är inte till för män


Tydligen blir modemodeller allt smalare och väger nu tio kilo mindre än de gjorde för tio år sen. Med tanke på hur jag vill minnas att de såg ut för tio år sen kan det knappt finnas något kvar av dem och det är rätt otäckt att läsa deras siffror och inse att även när jag äntligen hade lämnat sjukhuset och var så klen att jag gick med käpp och inte vågade duscha stående var jag tjockare än modeller som gör så mot sig med flit. Men de kan ju gå utan käpp, så de vet kanske vad de gör.

Det fick mig hur som helst att tänka på varför modeller ser ut på det viset. Standardförklaringen är ju att män älskar trådsmala kvinnor etc etc, men det är helt enkelt inte sant. Väldigt få heteromän tittar på den här bilden och tycker att det är hur hett som helst. Chloe Memisevic är inte snygg. Allvar.

Jag säger inte detta i ett försök att scora politisk korrekthetpoäng eller pumpa upp kvinnors självförtroende. Jag är ingen fatlover. Jag tycker att det är jättesnyggt med smala tjejer. Jag vill bara att de ska se ut som om de fortfarande lever. Jag vill inte skära mig på deras höftben.

Det är förstås helt logiskt att modeller inte ser ut som män skulle vilja, för de riktar sig inte till män. Det är inte män som köper kläderna de visar upp, det är kvinnor (såvitt jag kan utröna är det i och för sig ingen alls för jag tror aldrig jag sett ett plagg på en catwalk som inte skulle få mig att hicka om jag såg det någon annan stans). Jag tror heller aldrig jag har hört en man orera vilt om hur vacker en viss modell är. Skådespelerskor, sångerskor, visst. Modeller, nej. Det är mycket mer sannolikt att man hör det från en kvinna.

Modeller ser inte ut som män vill att kvinnor ska se ut, de ser ut som kvinnor tror att män vill att kvinnor ska se ut. Varför tror de det? För att modeller ser ut så, och modeller är per definition vackrast i världen. Lite av en cirkel.

Men den måste ha börjat någonstans. Såvida modebranschen inte egentligen är en massiv konspiration som kontrollerar marknaden för bantningsmedel och träningsredskap eller vad det nu är för något man kan lyckas sälja till kvinnor med fettkomplex så kan jag inte se fördelen med så magra modeller att de riskerar att svimma på catwalken. Eftersom de inte bryr sig om vad män tycker och den enda anledningen till att kvinnor tror att män gillar långa magra kvinnor är att modeller är långa och magra så kunde de ju lika gärna haft tjocka modeller eller korta modeller eller rentav en käck blandning.

Såvitt jag begriper och förstår - och min förståelsenivå på de här områdena är extremt skakig - så är det i själva verket kläddesigners som är den yttersta orsaken här. De gillar långa magra klädhängare för då sitter kläderna snyggt, av någon dunkel anledning som jag inte tänker låtsas förstå mig på. Av det har vi alltså fått en industri som producerar hudklädda skelett (och jag måste säga att jag är motvilligt imponerad; jag har en aning om vad som krävs för att hålla sig sån och det är fan inte roligt) och får kvinnor att inbilla sig att män gillar hudklädda skelett.

Eller så är det som påstås i en alternativ hypotes jag hörde för länge sedan: alla kläddesigners är bögar som hatar kvinnor. På något sätt skulle jag föredra det.

In other news: 18303 ord.

söndag 6 november 2011

Stupidity spreads


I'm writing this post in English in the hope that British comedian David Mitchell, of whom I am a fan, will read it and thus provide me with a fleeting sense of proximity to stardom. He has written an article about a Tweet by Victoria Beckham, where she posted a picture of what she joshingly called a hovering UFO.

David Mitchell is of course correct to assume that Victoria Beckham knew what she was taking a picture of and that it was no spaceship. Therefore, he is also correct in that the respondents are fools who couldn't recognize a joke with the aid of three reference books and a professor of comedy. One particular point, however, is what prompts this response:

The second is the respondents' belief that, if Victoria Beckham thought she'd spotted an alien spacecraft, her only reaction would be to tweet about it – and to wait until the next day to do so.

This tells us, not necessarily that the respondents are idiots, but that the respondents either would react that way themselves or that they are convinced that there are people who would. The tragic fact is that in either case, they are correct.

If I or someone else with a clue about anything witnessed what we believed to be an actual UFO (used here in the technically incorrect sense of "extraterrestrial vessel"), we would of course react differently. We would investigate, we would figure out to whom you're supposed to report it, we would consider our world-view permanently altered. We certainly would not take one photo, post it on Twitter the next day and then go on with our lives.

But there are plenty of people of the other sort. They believe aliens are zipping around all the time, they believe crystals heal, they believe that unfathomably distant balls of gas individually dictate the fate of each human, and they somehow manage to combine the seemingly contradictory notions that a) this is common knowledge accepted by all reasonable people and b) this is all covered up in a huge conspiracy by the scientific, medical and political establishment.

To these people, the reaction ascribed to Victoria Beckham is perfectly reasonable. A UFO sighting is a noteworthy event, certainly, but not world-changing. They would never report it; the report would be ridiculed and ignored, it would put the Men in Black on their trail and they don't want to provide the evil government with information if they can help it. The evil government presumably doesn't hang out on Twitter.

Victoria Beckham's respondents either are such people (the nicer ones, probably, sad that this particular UFO sighting wasn't one) or think that Victoria Beckham is (the assholes). In a world where everything exists and stupidity is loud, assuming sincerity becomes the default strategy.

onsdag 2 november 2011

Allt är naturligt


Ämnet på vecka 6 är naturligt, vilket råkar vara ett av mina stadiga irritationsmoment. Så fort något kallas för "naturligt" eller "onaturligt" piper min skitsnacksdetektor så högt att revbenen håller på att hoppa ur bröstet på mig.

Till att börja med är termerna meningslösa. Om vi tolkar dem bokstavligt så är allting naturligt och inget onaturligt existerar, såvida det inte finns några hemliga portar till parallella universa som ingen informerat mig om. De som använder dem lutar mer åt "du vet vad jag menar!"-hållet, men då verkar "onaturligt" betyda "något som görs av människor och jag personligen inte tror gjordes av människor vid någon godtyckligt vald förfluten tidpunkt" medan "naturligt" betyder "så som jag vill att världen ska vara för då kan jag göra och tycka precis vad jag vill".

Det anses sällan "onaturligt" att klubba mammutar och ta på sig deras skinn. Även lantbruk brukar vara helt okej. Jag hör ingen klaga på flintyxor, eller för den delen hästdragna vagnar eller hus eller ens vattenklosetter, eller det faktum att vi nu lever i ett samhälle som har ytterst få beröringspunkter med de första människornas livsstil.

Ingen vill behöva skita i ett dike så man låtsas inte om att allt det där är minst lika "onaturligt" som vad det nu är man tycker illa om. När det handlar om homosexualitet eller polygami eller monogami beroende på vilken sida av gången man står på, då är det plötsligt "onaturligt" oavsett hur mycket äldre än vattenklosetten det är.

Men även om termerna hade en betydelse så skulle de inte vara betydelsefulla, för de spelar ingen som helst roll. Huruvida något är "naturligt" har inte minsta inverkan på huruvida det är bra eller dåligt. Jag bryr mig inte ett dugg om huruvida ankor våldtar, chimpanser knullar runt eller pingviner är gay. Det är irrelevant om jägare-samlare levde i monogami eller polygami eller en sexuell free-for-all. Det enda som spelar roll är vad vi vill göra nu.

Det är trist att vi fastnar i de här försöken att distrahera. Vi låter oss dras in i debatter om huruvida djur är homosexuella, attraktion sitter i generna eller män och kvinnor är hardwired olika, när vi i stället borde påpeka det uppenbara: det spelar ingen roll.

Om vi vill göra något och det inte skadar någon, då är det bara att göra det. Oavsett om våra förfäder gjorde det, oavsett om vi vill för att evolutionen skrev in det i våra hjärnor eller för att vi lärde oss det, oavsett om det är något som andra djur gör. Vi är ett av få djur, kanske det enda, som kan befria sig från allt det tramset och i stället bedöma våra handlingar enligt vettig måttstock. Låt oss göra det, då.

tisdag 1 november 2011

Varför vi ska vara vettiga


Rationalitetsförespråkare som jag får ibland frågan varför vi nödvändigtvis ska vara sådana glädjedödare. Vem skadar det egentligen att sörjande människor får tröst av James Van Praagh och John Edward? Varför är det dåligt att tro att man övervakas av änglar, Jesus eller sina döda föräldrar, om man nu tycker om att tro det?

Jag har gått igenom några av anledningarna, men om det inte räcker så har vi en stor en här. Människor förlorar tusentals kronor på att de saknar en rudimentär skitsnacksdetektor, på att vi inte ens i Sverige 2011 lyckats utrota fluffiga sagor.

Man behöver inte ens vara en trist materialist som jag för att inse att bluffmakarna är just bluffmakare. Man behöver bara kunna inse att om de talade sanning skulle världen se helt annorlunda ut. Om det verkligen fanns människor som kunde "utföra mirakel, bota dödliga sjukdomar, hitta försvunna personer, ha kontakt med pengaorakel, vetenskapsmän, hemliga kloster och ha förmågan att se in i framtiden" och var fria att annonsera i post och tidningar så skulle världen vara väldigt annorlunda.

Det skulle inte finnas tvivlare som jag; det skulle inte ens vara möjligt för en mentalt frisk människa att tvivla. Det skulle vara som att tvivla på datorer eller flygplan. Spåmän skulle förändra alla börser i världen och alla former av vadslagning. Magiska botare skulle göra sjukvården överflödig. Pengaorakel skulle vända allt vi vet om ekonomi upp och ner.

Antingen finns de här människorna inte, eller så är de hemliga och undangömda. De arbetar i det fördolda, antingen frivilligt eller i fångenskap. Det som är helt omöjligt är att de finns och säljer sina tjänster via små annonser och massutskick. Som sagt: man behöver inte ens förneka magi för att förstå detta, det räcker med grundläggande logik.

Men grundläggande logik är rätt sällsynt, eftersom vi alla från tidiga år matas med vaga uppfattningar om magi och superkrafter som lurar strax bortom vardagen. Det är en sjuka som skadar oss alla, vare sig vi tar oss ur den eller inte. Därför måste vi vara glädjedödare, för att där det finns en svaghet finns det rovdjur redo att utnyttja den.

måndag 31 oktober 2011

NaNoWriMo


NaNoWriMo eller National Novel Writing Month är ett projekt som går ut på att man ska skriva femtiotusen ord på en månad, tänkt som en motivator så att man inte bara tänker på den där boken man skulle vilja skriva utan faktiskt gör det också. Jag har tidigare tjafsat om att mitt skrivande sprungit in i någon form av vägg och så passade jag i min oändliga visdom på att säga att NaNoWriMo var för lätt, så jag måste väl göra det.

Det svåra är egentligen inte mängden text; femtiotusen ord på trettio dagar är bara 1666,67 ord om dagen och betydligt mer än så har jag skrivit under betydligt längre tid. Det svåra är att hitta en berättelse som passar in på runt femtiotusen ord så att man inte bara spyr ur sig ord utan det faktiskt blir en sammanhängande, avslutad historia. Jag är inte alls övertygad om att jag lyckats med det, men jag vet i alla fall vad jag ska skriva om och tänker göra ett försök.

Jag skriver det här av samma anledning som förra gången: generell motivationsökning genom ökad offentlighet. På icke fikonspråk: pinsammare att misslyckas ju fler som vet om det. I morgon börjar det. Önska mig lycka till.

söndag 30 oktober 2011

Syndskalan


Häromsistens frågade en vän en massa om synder och skärseld och helvete och jag förklarade efter bästa välmåga vad det egentligen är katolikerna säger om allt det där (det är huvudsakligen de som pysslar med sånt nu för tiden, men det finns naturligtvis diverse sekter som har sina egna åsikter). Efteråt sa hon "det här borde du blogga om" så jag tar väl och provar ett rent informativt inlägg. Det här råkar ju ändå vara mitt ämne och jag har alltid velat vara en Feynman/Sagan/Cox och sprida kunskap vida omkring.

Enligt katolicismen genomgår själen en bedömning när man dör. Det bästa tänkbara resultatet är att man åker raka vägen till paradiset. Det sker om man a) av fri vilja har accepterat Jesus och kyrkan samt b) inte har några oförlåtna synder på sitt samvete. Vi begår alla synder men de kan förlåtas genom dop, bikt och den sista smörjelsen. Ett av den senares syften är just att förlåta de sista synderna så att man inte hinner begå några fler innan man dör. Paradiset nästa.

Om man inte har sån flax utan har oförlåtna synder med sig när livet tar slut så kan man hamna på två olika ställen. Katoliker skiljer mellan dödssynder och vanliga synder. Om det är oförlåtna vanliga synder man har med sig så hamnar man i skärselden. Det låter otäckt och det är det också; det är ett långt lidande som ska bränna bort synderna så att man kan komma till paradiset. Trots detta brukar skärseldens invånare som hyggligt nöjda. Visst, de lider, men det är tidsbestämt och när det är över så släpps man in i paradiset och får åtnjuta Guds närvaro. Vid det här laget har alla eventuella tvivel försvunnit; man vet med säkerhet att det är precis så det fungerar och att det bara är att ta sig igenom den här biten så är det goa tider sen.

Värre är det om man dör med en oförlåten dödssynd. Då finns det tyvärr inget hopp utan det bär till helvetet, ett tillstånd där man är fullständigt avskild från Guds nåd. Där tillbringar man evigheten och ångrar att man gjorde det där, vad det nu var man gjorde.

De som sett Seven eller plockat upp andra referenser till de sju dödssynderna tror kanske att den som känt något av lättja, vällust, högmod, girighet, frosseri, vrede och avund därmed är fördömd, men så fungerar det som tur är inte. De sju dödssynderna är inte samma sak som det katolska konceptet dödssynd, de råkar bara heta samma sak på svenska. De sju är sådant som orsakar synd, syndkällor så att säga, och som därför ska undvikas.

En helvetesfördömande dödssynd är i stället en väldigt allvarlig synd som begås frivilligt av någon som är fullt medveten om att det är en väldigt allvarlig synd som begås. Det finns inga ursäkter för en dödssynd och begår man en sådan är det bäst att få den förlåten fortast möjligt, för annars finns det en plats bokad på Helvetesexpressen.

And now you know.

tisdag 25 oktober 2011

Hundra miljoner kronors flax


Andreas Cervenka skriver om den bortglömda faktorn i finanskrisen, nämligen tur. Han förklarar varför ren flax spelar en enorm roll för investerare och spekulanter och varför myten om den skickliga spekulanten verkar vara just en myt. Ingen är bra nog att konsistent slå en slantsingling i alla fall.

Egentligen är detta inga nyheter för mig. En gång i tiden gick jag en utbildning i placeringsrådgivning och en sak som gjordes mycket klar - detta fick man inte missförstå eftersom man då kunde råka ljuga för kunder med väldigt obehagliga ekonomiska och juridiska följder - var att tidigare resultat inte var en prediktor för framtida resultat. Oavsett hur bra en fond eller aktie har gått så är det inte en garanti, inte ens en indikator, för att den ska gå bra i framtiden.

Den ansedda tidningen Wall Street Journal körde under över tjugo år en feature de kallade för Dartboard. Proffs fick välja aktier att investera i, andra aktier valdes slumpmässigt, och sen jämfördes resultatet. Efter hundra omgångar vann proffsen med 61-39, vilket jag inte tycker är imponerande siffror för människor som får betalt för att vara bra på det här, och då fanns det dessutom flera faktorer som gav proffsen fördelar. Än värre, proffsen gick bara 51-49 mot index. Det är riktigt bedrövliga siffror.

Liknande experiment har gett liknande resultat. Det kallas Random Walk Theory, tanken att man klarar sig lika bra på att promenera nerför Wall Street och plocka investeringsobjekt på måfå som på att läsa in sig och studera och anstränga sig. Kortsiktigt verkar den stämma. Långsiktigt, det är svårare att svara på, men ingen betalar en ung hungrig börsmäklare för att försiktigt förvalta en portfölj i tjugo år.

Allt detta visste jag, och ändå lyckas jag bli förvånad varje gång jag läser om det på nytt. Bilden av den smarte, framgångsrike investeraren är så hårt intryckt i mig - och, misstänker jag, de flesta av oss - att min hjärna vägrar köpa att han bara har haft flax. Jag har inga problem med att avfärda siare och alternativläkare, men när det gäller siffror och pengar så slår mitt rationella tänkande bakut.

Kanske är det för att jag inte vill tro på det. Marknaden har så stor betydelse att den bara inte får lov att vara slumpmässig. Det måste finnas ett mönster, det måste finnas någon som begriper sig på det, det måste finnas en satans anledning att världen ser ut som den gör. Någon måste vilja det. Det är samma tänkande som leder till de konspirationsteorier jag tidigare stampat på, men den här gången kommer det inifrån min skalle.

Alternativet är ju att det enda sättet att konsistent bli framgångsrik på börserna är att fuska. Inte bara börserna, för övrigt. De som allra ivrigast försöker framställa sig som skickliga affärsmän döljer gärna att de är lika stora klantar som alla andra. Donald Trump odlar en image som affärsgeni samtidigt som han har så många kraschade företag bakom sig att jag behöver ta av skorna för att räkna dem.

Och det här är människorna som styr vår värld. Människor som hade tur, som lever på att varje sannolikhetskurva har en bortre ände och de råkade befinna sig där. Bland alla förklaringar på finanskris och elände bör vi göra lite utrymme för detta enkla faktum: på de här områdena finns det knappt någon skicklighet. Bara flax för flera hundra miljoner.

fredag 21 oktober 2011

Jakten på curlingmaken


Åsa Erlandson säger att hon aldrig sett till curlingmaken, familjefadern som sköter allt på samma sätt som den stereotypa familjemodern gör. Journalister har tydligen letat och inte hittat ett enda exemplar. Hon efterfrågar själv motexempel. Tyvärr är jag inte svaret på den önskan.

I båda mina samboförhållanden (alla tre om man räknar en platonisk rumskamratrelation) har jag varit den som hade mest koll, var mest ordningssam, plockade mest, helt enkelt fixade mest och tog mest ansvar. Det var nog mest för att jag litar mindre på alla utom mig själv än jag litar på mig själv, och det var aldrig hundra procent. Så jag har jobbat mest men jag har aldrig varit curlingmaken, jag heller.

Det är möjligt att han inte finns, men då är den här världen bra mycket mindre mångsidig än jag trodde. Om han inte finns så är det inte för att vi män är inkapabla utan för att situationen aldrig uppkommer. Det räcker inte att vara ett ansvarsfullt skräpofobt kontrollfreak; man måste dessutom vara parad med någon som inte har något emot att släppa allt och räkna med att den andre plockar upp det. Jag tror det finns färre sådana kvinnor än det finns sådana män.

Orsaken? Ingen aning. Jag läste ett citat från ett kvinnligt pokerproffs (kan naturligtvis inte hitta citatet nu, hjälp?) som sa att kvinnor generellt var sämre pokerspelare därför att de inte lika lätt kunde glömma att det var ungarnas collegeutbildning som låg i potten och därför var försiktigare än de borde vara, medan män bara såg keramikplattor och därmed kunde spela precis som de borde. Det kanske är samma sak här. Något gör det svårare för kvinnor att släppa loss.

Vilket inte är en dålig egenskap. Jag tänker aldrig bilda familj med någon som planerar - eller ens är okej med - att jag ska sköta om den ensam. Visst vill jag bli litad på, men inte så fullständigt att det är mitt fel varenda gång en lapp från skolan inte är påskriven. Nån form av partnerskap pratar vi trots allt om.

Så det kanske är där det ligger. Kvinnor accepterar detta medan män inte gör det. Jag hoppas att ingen skulle acceptera det från mig; om jag ser ut som om jag levt ensam så här länge utan att kunna tvätta så måste jag verkligen jobba på min look.

torsdag 20 oktober 2011

Ursäkter för otrohet


De här otrohetssajterna som det tjafsats en del om har alltid suttit som en tagg i tassen på mig, men i går läste jag 1) att en av dem gjort en undersökning bland medlemmarna och kommit fram till att de är vidriga hycklare som gärna är otrogna själva trots att de både inser att partnern skulle bli ledsen och själva skulle bli ledsna om partnern vore otrogen och 2) den här texten från Dominika Peczynski som chefar över Sverigedelen av den samma.

Jag hoppas att det här bara är ett försök att göra folk upprörda och därmed få mer uppmärksamhet kring verksamheten. Jag hoppas att hon själv inser hur bottenlöst korkat det hon skrivit är. I korthet hoppas jag att hon kör en stor bluff som jag härmed går på.

Hon drar fram en massa ursäkter för otrohet. Jag kan inte komma på en enda jag skulle komma med eller acceptera, åtminstone inte när det gäller den här formen av otrohet där man planerar och genomför det. Enstaka misstag - visst, det kan hända. Otrohet med berått mod - nej. Det finns så många bättre lösningar att det aldrig ska behöva gå dit.

Jag har kontakt med många av våra medlemmar och man kan väl säga så här – i majoriteten av fallen har de tagit till otroheten som en sista desperat åtgärd för att inte helt deppa ihop över att deras man eller fru behandlar dem illa, på ett eller annat sätt.

Då går man därifrån. Är man inte lycklig i förhållandet så antingen arbetar man på det eller så lämnar man det. Det är de två vettiga alternativen som finns.

Varför ska det bara vara upp till den som är otrogen att ta ansvar för relationen?

Det är det inte, men den som är otrogen väljer att inte ta ansvar för relationen eller för något alls förutom sin egen omedelbara tillfredsställelse.

Ska inte frun som vägrar ligga med sin karl ta sitt ansvar, skilja sig och träffa någon hon vill ligga med? Ska inte gubben som påpekar att frugan borde gå ner i vikt ta tjuren vid hornen, dumpa frugan och skaffa sig en smal tjej?

Jo, det ska de. I stället för att vara otrogna. Och deras partners ska lämna dem i stället för att vara otrogna.

En person som känner sig älskad, sedd, bekräftad behöver inte vara otrogen. Däremot kan den personen över tiden ha fått så dåligt självförtroende att hon/han helt enkelt inte vågar skilja sig.


Man har så dåligt självförtroende att man inte vågar skilja sig men man känner sig tuff nog att kasta ut sig på otrohetsmarknaden? Om det rör sig om rädsla för fysisk misshandel: om man inte vågar skilja sig, hur i helvete vågar man vara otrogen?

Det är dessutom inte så jäkla lätt att bara skiljas när man är över en viss ålder, har barn, äger en massa saker tillsammans, har en gemensam umgängeskrets, inte har någonstans att ta vägen om man skulle flytta från det gemensamma boendet.

Allt det där går att lösa. Ålder är över huvud taget inte ett hinder, barn är den sämsta ursäkten någonsin då de inte mår bättre av att ha föräldrar som lever tillsammans men inte tycker om varandra, och saker/vänner/bostad... allvarligt talat, man vill ha kvar det praktiska och sociala men arbeta på att förstöra det emotionella? Hur kan detta någonsin låta vettigt?

Jag levde i ett förhållande som hade gått riktigt åt helvete och vi kände oss som om vi satt fast och inte kunde komma ifrån lägenheten vi delade, men något riktigt märkligt hände. När vi väl gjorde slut och bestämde oss för att vara vuxna så var det plötsligt inte ett problem alls. Nej, vi hade inga barn men ingen tror på riktigt att det är bättre att stanna ihop för barnens skull när kärleken är borta. Det är bara en bekväm ursäkt som låter en känna sig altruistisk när man i själva verket bara vill slippa känna sig skyldig.

När man har problem på den här nivån så pratar man om dem, eller gör slut. Man smyger inte. Det är respektlöst, det är elakt, det är oförsvarbart. Ta upp det med partnern, prata om det, och om det är hopplöst, gör slut.

Så här kommer ännu ett budskap till min framtida flickvän om hon nånsin sätter sig och arkivknarkar min blogg: innan tanken på otrohet dyker upp, prata med mig. Vad det än är för problem, prata med mig. Även om det är "jag kan inte ha sex med samma människa resten av livet" eller till och med "jag är så sjukt tänd på XXX att jag fan inte vet vad jag ska göra", prata med mig. Jag lovar inte att svaret är "gå och sätt på XXX", men ge mig i alla fall en chans.

TILLÄGG NÅN TIMME SENARE: Jag kan inte heller låta bli att undra vad Peczynski och hennes medlemmar har för långsiktig plan. Otrogen resten av livet och hoppas på att det aldrig upptäcks?

tisdag 18 oktober 2011

Den inre polisen


Platon låter i en av sina dialoger sin bror Glaukon diskutera med Sokrates om en magisk ring som hittades i Lydien av fåraherden Gyges. Ringen gav honom förmågan att göra en Frodo och bli osynlig, en möjlighet som han använde till att förföra Lydiens drottning (jag vet inte hur osynlighet hjälper vid förförelse men jag är ju inte så att säga expert), mörda hennes man och själv bli kung. Att det är just osynlighet det gäller spelar mindre roll; jag kan tänka mig en rad superkrafter som bättre skulle illustrera poängen men det viktiga är att han blir som en gud bland män.

Glaukon hävdar bestämt att alla som hittade en sådan ring skulle göra precis som Gyges. Vi gör bara rätt därför att vi måste; när vi kan göra vad vi vill utan rädsla för repressalier släpper vi all moral och tänker bara på vårt eget välbefinnande. Den rättfärdige och den orättfärdige blir samme person när han håller i Gyges ring.

Till Platons heder (och jag tillhör inte hans fanclub) låter han Sokrates säga emot, men det vi minns som historiens sensmoral är just att i mörkret visar vi vår sanna natur och vår sanna natur är jävligt ful. Det går igen, bland annat i moderna diskussioner om till synes normala människor som blir patetiska svin i samma ögonblick som de får tangentbordets anonymitet att gömma sig bakom och i religiösa argument som hävdar att utan en gud finns ingen moral, med andra ord att man bara är god om man fruktar straff och hoppas på belöning.

Det skrämmer mig att se in i mina medmänniskor på det viset, men framför allt får det mig att undra: har ni ingen inre polis? Jag har en jobbig jävla röst inne i huvudet, högljudd och sträng och oresonlig, som gör förbannat klart vad som är rätt och vad som är fel, och om jag korsar den gränsen hamrar den mig i skallen med mina egna tankar. Visst klingar det ut men mina värsta misstag maler fortfarande i huvudet, dag efter dag, år efter år.

Jag önskar att den jäveln inte fanns för det verkar bra mycket roligare att vara ett svin, men jag kommer inte ifrån tanken att vi alla sitter i samma båt, hör ihop holistiskt, och har ansvar för varandra. Man kan göra världen bättre eller så kan man göra den sämre. Under tiden betraktar jag världen och det jag ser är själviskhet och kortsiktighet; handlingar som föds ur grunda tankar om "vad är bäst för just mig just nu?". Människor kan till och med lugnt förstöra för sig själva för att få kortvariga, omedelbara belöningar och sen gnälla högt om situationen de försatt sig i. Och kräva att någon annan fixar den.

Jag vill skicka min inre polis på turné. Jag skulle få en paus och världen skulle bli bättre.

onsdag 12 oktober 2011

Kärleksmusik


Veckans vecka 6-tema är musik om kärlek och sex och relationer och känslor. Jag har redan tidigare skrivit om musikens förmåga att gå rakt förbi hjärnan och rätt in i ryggrad, hjärta och mage, så det här är ju ett utmärkt tillfälle att plocka fram några exempel på vad jag menar. Fair warning: jag vet ingenting om musik utom hur den får mig att känna.

Top5 sexiga låtar

Sexighet är en svår känsla att förmedla i musik eftersom det är något så sjukt personligt och intimt. Kärlek, sorg, vrede, förtvivlan, lycka, glädje, de känslorna kan framkallas med några poetiska rader uppbackade med väl valda noter, men sex är något betydligt mer svårgripbart. De här fem låtarna får mig att bubbla.

5. Melt into Me - Kevin Smith. Inte den tjocke skäggige Kevin Smith som regisserade Clerks utan den framlidne nyzeeländske skådespelaren som spelade krigsguden Ares i Xena, Warrior Princess. I seriens första musikalavsnitt, The Bitter Suite, sjunger han den här sången medan han dansar med Xena.

I drömvärlden Illusia har Ares, Xenas onda ex, precis fått henne att döda sin ständiga följeslagare och väninna Gabrielle och nu försöker han fullborda förförelsen till den mörka sidan. På ytan handlar den här sången om vapen och krig och om att ge efter för sin mordinstinkt. Visst, och Chinatown handlar om en stadsdel och What is This Feeling handlar om hur mycket Glinda och Elphaba hatar varandra. Right.

The music of war, with its lust for refrain, arouse us to heights, with a passion that's strange. Imagine how awesome, together we'd be. So feel what I'm feeling, come melt into me.

4. I Drove All Night - Roy Orbison. Jag är troligen vansinnigt biased eftersom jag och min första flickvän låg och lyssnade på den här skivan på repeat när vi var unga och nyfikna och jag kommer aldrig att glömma hennes leende när hon sjöng med i en av textraderna. Det lär dock inte vara svårt för någon att förstå varför vi inte bytte skiva.

Orbisons berättarjag kan inte leva en minut till utan sin älskade, så han tar sig inte ens tid att ringa henne först innan han kör hela natten för att få lägga sig bredvid henne i det varma mörkret, så att deras hjärtan kan slå tillsammans. Bland annat.

I drove all night, crept in your room, woke you from your sleep, to make love to you. Is that all right?

3. Let's Get It On - Marvin Gaye. Den här låten har kanske överanvänts och halvparodierats lite för mycket för att tas på fullständigt allvar, men det ändrar inte att den är en av de mest förföriska sånger som skrivits.

Den lyckas dessutom vara subtil samtidigt som den är fullständigt klar med vad den menar, vilket är en liten bedrift i sig. Vi vet precis vad Gaye sjunger om, men han säger det aldrig.

Don't you know how sweet and wonderful life can be? I'm asking you, baby, to get it on with me.

2. Underneath Your Clothes - Shakira. Det skadar inte att det är en av de hetaste sångerskorna någonsin som sjunger den här låten, men även utan henne hade texten och den smekande melodin gjort sitt. Det här är ord man drömmer om att få höra.

Jag älskar det positiva kvinnliga perspektivet, något som faktiskt fortfarande inte syns alltför ofta ens i oförblommerat sexig musik.

Underneath your clothes, there's an endless story. There's the man I chose, that's my territory, and all the things I deserve, for being such a good girl, honey.

1. Slow - Kylie Minogue. Kanske den hetaste sångerskan någonsin. Jag vet inte vad det är med Kylie men om jag någonsin träffade henne skulle hjärnan förmodligen stängas av helt och hållet och jag skulle göra en trovärdig imitation av en nykter Rajesh Koothrappali.

Så när hon sjunger en utdragen, känslig, kelig sång med en röst som låter som om det rinner honung från hennes tunga, då blir resultatet den sexigaste låt jag någonsin hört. Jag har ingen aning om vad den här låten handlar om, jag har aktivt undvikit att ta reda på det, för det vore en sjuk besvikelse om den handlade om något annat än långsam, njutningsfylld kroppslig kärlek.

Slow down and dance with me, yeah, slow. Skip a beat and move with my body, yeah, slow.

Top5 kärlekslåtar

Något som stör mig mer och mer ju äldre jag blir är hur vi romantiserar de där första kittlande stunderna med en ny människa, tonårskärleken som grundar sig på magiska ögonblick, fjärilar i magen och att man råkar gilla samma låt. Jag tyckte också att det var fantastiskt en gång, men allt eftersom åren går dras jag mer och mer åt att romantisera det vanliga livet, en underbar vardag med en underbar människa och att gå och lägga sig med samma person varje kväll och se fram emot nästa dag.

5. Hey Julie - Fountains of Wayne. En betydligt snabbare och mer upbeat låt än de flesta kärlekslåtar, och den får sin plats enbart på styrkan av sin text och sitt budskap. Det här är en kärlekshistoria som mognat under flera års tid.

Sångaren har ett jobb han inte gillar, men han står ut med det för i slutet på varje arbetsdag får han komma hem till sin fru. Han tänker på henne hela dagen och hur livet än försöker trycka ner honom håller de tankarna honom uppe.

How did it come to be, that you and I must be, so far away from each other every day?

4. Det vackraste - Cecilia Vennersten. För några år sen var jag på två bröllop på hyggligt kort tid. På båda bröllopen spelades den här låten, för den är så satans vacker. På det ena bröllopet var bruden döv och den framfördes på teckenspråk. Jag kan knappt nåt teckenspråk alls och satt ändå med hjärtflimmer.

En kort stund tillsammans med någon älskad, och de känslor som då dyker upp. Inget originellt ämne, inget banbrytande, men oerhört vackert.

Du ligger här bredvid och jag känner hur du andas. Att älskas utav dig är det vackraste för mig.

3. The Closest Thing to Crazy - Katie Melua. Okej, den här låten bryter lite smått min ovanstående princip, för den handlar just om den inledande galenskapen som förför, förvirrar och förleder. Jag förlåter det för en så här ljuvlig sång.

Jag är inte säker på om sångerskan ångrar sitt förhållande med föremålet för hennes kärlek, men det finns tvetydiga känslor där. Hon vill ha honom samtidigt som hon önskar att hon inte ville det, något har gått fel men det är oklart om det var meningen från någondera sidan, och hur som helst vägrar känslorna försvinna.

This is the closest thing to crazy, I have ever been. Feeling twenty-two, acting seventeen.

2. I'll Stand By You - The Pretenders. Vad är kärlek? Är det att komma igenom alla skalen, se den andre för det hen verkligen är, och fortsätta älska? Förtroende, tillit, acceptans. Är det inte det vi alla längtar efter att få från en annan människa?

Det här var den svåraste låten att välja ett textcitat ifrån, för hela texten är så fantastisk. Det här är poesi satt till musik, känslor reducerade till sina essentiella element och omvandlade till ord. Det handlar om att inte vara rädd längre, att smälta samman till en varm enhet som saknar fruktan. Romantisk-utopiska drömmar? Kanske, men jag hoppas inte det.

When the night falls on you, you don't know what to do. Nothing you confess, could make me love you less.

1. Don't Ever - Missy Higgins. På den tiden när Pandora fortfarande fungerade i Sverige (numera finns Spotalike som gör typ samma sak) snubblade jag över Missy Higgins skiva The Sound of White. Tretton låtar, alla bra, och fyra av dem ville komma in på min personliga top5-lista över bästa låtarna någonsin. En av de två som hållit platsen bäst kommer nedan, och den andra är Don't Ever.

Här har vi typexemplet på den långvariga, mognade, djupa kärleken. Missy Higgins sjunger inte om fyrverkerier och vild passion, hon sjunger om att skaffa sig ett njutbart litet liv med hus, trädgård och rosor. Det är så här jag föreställer mig framtiden, tillsammans med någon som drömmer om samma sak.

We'll get a house, where the trees hang low, and pretty little flowers on our windowsill will grow. We'll make friends with the milkman, and the butcher Mr Tims will give us discounts when he can.

Top5 göraslutlåtar

Det finns en mörk sida av kärleken och när man drabbas av den finns det bara en sak att göra: lyssna på riktigt riktigt sorglig musik tills man inser hur patetisk man är, tar sig i kragen, stänger barskåpet och går ut i solen. Innan dess är jag glad för min Spotify-playlist med det pigga namnet "suicide".

För övrigt borde antagligen en av platserna innehas av Weeping Willows samlade produktion. Jag vet inte vad den killens problem är; nån tjej måste ha gjort ett riktigt grundligt jobb på honom och det har han levt på sen dess.

5. Good Life - Francis Dunnery. Inte alls lika deprimerande som de flesta göraslutlåtar, tvärtom nästan ohyfsat positiv, men alldeles för vacker för att inte ha med på den här listan. Mitt ex är min bästa vän och det känns som om den här låten skrevs om oss.

Det har tagit slut mellan sångaren och hans flickvän, trots att "everyone knows that you're my favourite girl". Han önskar henne ett gott liv med kärlek och familj, för det var ingens fel utan vissa saker ligger bara inte i stjärnorna.

Here's to your lover and here's to my wife. Here's to your children and here's to you having a good life.

4. Another No-One - Suede. En nästan outhärdligt långsam, smärtsam redogörelse för ett förhållandes sista minuter. Hon samlar ihop sina saker, röker en sista cigarrett, och tar en taxi ut ur hans liv. Det är slutet för deras lilla kärlek och nu är han ensam och måste hitta någon annan som ska fylla hålet i hans liv.

En annan "ingen", som tänker stå ut med det hon inte stod ut med. Men hon tar också skulden, hon tar också smärtan, och vi vet inte vad det var som egentligen hände.

Yes it's the end, the final showdown. Yes it's the end of our small love. You'll have to find another no-one, to take the shit like I have.

3. He Stopped Loving Her Today - George Jones. Det tog mig lång, lång tid att förstå vad den här låten egentligen handlade om. Jag hittade den som ett tips på sorgliga låtar i en forumtråd någonstans, lyssnade på den en gång och kom fram till att den var för jobbig att lyssna på igen. Jag tolkade den som att sångaren varit tillsammans med en kvinna länge och nu har han insett att han inte älskar henne längre, och måste göra slut. Smärta.

Flera år senare återupptäckte jag den, lyssnade på den och insåg att jag hade haft helfel. Den handlade i stället om att han blev dumpad, tog det hårt, deppade sönder i flera år men till slut kom över henne, slutade älska henne. Nu fattade jag inte alls varför den skulle vara sorglig, den var ju hur positiv som helst och den blev ett stående inslag på min träningsplaylist.

Så en vacker vårdag tog jag en promenad i solen efter en tyngdlyftningsomgång och råkade plötsligt höra textrader som jag tidigare helt hade missat. Han blev dumpad, visst, han deppade sönder i flera år, visst, och han slutade äntligen älska henne... för att han för helvete dog. Den var visst sorglig i alla fall.

I went to see my friend today, oh, but I didn't see no tears. All dressed up to go away, first time I'd seen him smile in years.

2. The Special Two - Missy Higgins. Här har vi den andra låten från The Sound of White. Jag har svårt att tänka mig en vackrare hyllning till sprucken kärlek och att ta sitt ansvar för att försöka sluta klyftan man själv skapat.

Sångerskan har tillbringat de senaste dagarna i ett mörkt rum tillsammans med en flaska whisky för att glömma sitt brott, något som hon aldrig trodde att hon skulle göra. Hon sjunger om smärta till en glidande melodi som förstärker plågan och förtvivlan i hennes röst. Hon har fortfarande hopp, men vi misstänker att det är förgäves.

And we will only need each other, we'll breathe together. Our hands will not be taught to hold another's, 'cause we're the special two.

1. Most of the Time - Bob Dylan. High Fidelity är en av mina favoritfilmer, definitivt en av mina favoritfilmer om kärlek, och det var i den som jag första gången hörde Most of the Time, den hemskaste göraslutlåt som någonsin skrivits. Den är ett skolexempel på hur mycket otäckare det är med sådant som inte sägs än med sådant som trycks upp i våra ansikten.

Till atmosfärisk, pirrande, flimrande musik berättar sångaren om ett förhållande som tagit slut. Men det är lugnt, han är okej. För det mesta känner han ingenting alls. För det mesta minns han henne knappt. För det mesta går han vidare precis som vanligt. Men han nämner inte vad som händer resten av tiden. Vi får föreställa oss själva.

Most of the time, she ain't even in my mind. I wouldn't know her if I saw her, she's that far behind. Most of the time, I can't even be sure, if she was ever with me, or I was ever with her.

Top5 missförstådda kärlekslåtar

Eftersom musik i sig ger de här starka känsloreaktionerna så är det rätt lätt att luras. Man kan skriva en smäktande ballad vars text handlar om att spöa upp sina barn eller vrålig death metal om att ligga på stranden och sola, och musiken kommer att sköta det mesta av kommunicerandet. Det var därför jag intensivt hatade 99 Red Balloons ända tills jag läste texten, och nu älskar jag den i stället. Den låter inte som om den handlar om det den handlar om.

Därför är det lätt hänt att det blir missförstånd, vare sig de är avsedda eller inte. Här har vi min personliga top5 över låtar som inte handlar om det folk tror att de handlar om.

5. Littlest Things - Lily Allen. Det kanske bara var jag som blev lurad av den här, men tills jag faktiskt läste texten kunde jag svära på att den handlade om en kvinna i ett långvarigt förhållande som tänkte tillbaka på deras första tid tillsammans och smålog för sig själv om hur unga och fåniga de var, men ändå är minnena så underbara.

Det visade sig att den handlar om ett kraschat förhållande och hon drömmer sig tillbaka till en tid när allt fortfarande var okej och obesudlat. Hoppsan.

The littlest things that take me there, I know it sounds lame but it's so true. I know it's not right, but it seems unfair, the things are reminding me of you.

4. All I Wanna Do Is Make Love To You - Heart. Vid första lyssningen verkar den här sången vara en gosig kärlekslåt om att vilja älska hela natten. Vid andra lyssningen verkar den här låten handla om en vild natt tillsammans med en främling. Det gör den på sätt och vis.

I själva verket har kvinnan, som plockar upp en snygg främling på en regnig gata, en man som hon älskar. Men det finns en sak han inte kan ge henne, och det är det hon är ute efter den här kvällen.

Then it happened one day, we came 'round the same way. You can imagine his surprise, when he saw his own eyes. I said please, please understand, I'm in love with another man, and what he couldn't give me, was the one little thing that you can.

3. You're Gorgeous - Babybird. En refräng som fastnar i huvudet och låter som en hyllning till en vacker kvinna vars skönhet fullständigt fängslat sångaren. En melodi som låter som en typisk kärlekslåt, designad just för att ha en refräng som fastnar i huvudet.

Och en text som handlar om hur en kvinnofotograf utnyttjar sina modeller, objektifierar dem och förför dem med fagra löften. Skriven ur kvinnoperspektiv men sjungen med mansröst.

You said I wasn't cheap. You paid me twenty pounds. You said you'd put me in a magazine, on every table, in every lounge.

2. Brown Sugar - The Rolling Stones. Och nu kommer vi in på de riktigt otäcka exemplen. Brown Sugar är en klassisk sång med Mick Jaggers bristande respekt för ungefär allt här i världen och låter bara som en kärlekslåt som inte skäms för sig.

Det är bara det att den handlar om en amerikansk slavhandlare som är förtjust i att piska och våldta sina unga kvinnliga slavar. Knappt creepy alls.

Gulf Coast slaveship bound for cotton fields. Sold in a market down in New Orleans. Scarred old slaver knows he's doin' alright. Hear him whip the women just around midnight.

1. Every Breath You Take - The Police. Sting själv är tydligen rätt förbannad över hur missförstådd den här låten är; när han hör talas om att par spelar den på sina bröllop brukar han fråga om de nånsin har lyssnat på den.

Den handlar inte om en trogen man som aldrig sviker sin älskade. Den handlar om en stalker, en sjuk man som oförtrutet förföljer sitt offer. Han kanske älskar henne, han kanske tror att hon älskar honom, men hur som helst är han ingen förebild och vilken relation han än har till kvinnan ifråga är det ingenting man ska efterlikna. I alla fall inget man ska gifta sig till.

Oh, can't you see you belong to me? How my poor heart aches with every step you take. Every move you make, every vow you break, every smile you fake, every claim you stake, I'll be watching you.