Riddare av det rosa bandet

Så har det varit Rosa Bandet-gala, vilket osökt får mig att reflektera över vilken märklig företeelse välgörenhetsgalor är. Tanken är väl att de ska tjäna två syften, dels att öka medvetenheten kring vad det nu är galan gäller (i detta fall bröstcancer) och dels att samla ihop pengar. Då den som i dag är omedveten om bröstcancer måste anstränga sig så hårt för att förbli i det tillståndet att en mångmiljongala hit eller dit inte gör någon skillnad måste Rosa Bandet-galans huvudsyfte vara det andra: pengar.

Den naturliga följdfrågan är vad själva galan är till för. Sponsorer, biljettköpare och - antar jag - de som köper reklamtid under TV-sändningen donerar alltså pengar till forskningen kring bröstcancer, ett nog så värdigt ändamål, men kunde de inte bara ha donerat pengarna direkt och så skippar vi en kostsam gala? Jag föreställer mig att även om mycket görs ideellt så är det en och annan kostnad som måste betalas vid ett arrangemang av det här slaget. Jag tror inte varenda artist flyger och bor för egna pengar, för att ta ett exempel.

Varför har man alltså galan? För att folk annars inte hade donerat pengarna? Det är ju en riktigt otäck tanke. Visst, vi bidrar gärna till bröstcancerns utrotande... om vi får en fin show på köpet. Annars får det vara.

Samma fråga vill jag ställa om alla dessa nålar, märken, kakor, band och andra varor som säljes för välgörenhet. Varför köper någon något som de inte vill ha, bara för att det är välgörenhet bakom? Varför inte bara ge pengarna? Och om du nu tycker att priset för en välgörenhetskakpåse är för högt, subtrahera kakornas minimivärde och ge resten.

Jag är inte medvetet trög här. Jag kan faktiskt inte förstå meningen med alla dessa rosa band som syns på förbipasserandes kläder. Jag begriper varför man pryder sig med till exempel en antinazismsymbol, men vad är det man vill visa med sitt rosa band? Att man är mot bröstcancer? Det är en åsikt som jag förutsätter att människor har tills de säger annorlunda. Eller vill man bara visa att man är en god människa som ger pengar till goda saker, och hur god är man egentligen då? Gärna välgörenhet, men cred för det ska jag ha.

Det märkliga är egentligen inte att detta pågår utan att det är så sällsynt att det ifrågasätts. En gång för många år sen knallade jag glad i hågen genom Lunds innerstad när jag stoppades av en yngling som sålde vykort för något välgörenhetsändamål. Jag minns inte vad det gällde men jag måste ha funnit det behjärtansvärt eftersom jag donerade de kontanter jag råkade ha på mig - inte mycket, kanske fyrtio kronor. Han ville ge mig ett paket vykort fast jag inte gett honom så mycket som de kostade, men jag sa åt honom att sälja dem till någon annan i stället. Jag kommer fortfarande ihåg hans uppspärrade ögon och tappade haka. En människa som ger pengar till välgörenhet utan att begära något han inte vill ha i gengäld? Ett mirakel.

Ändå kan jag inte se hur det är annat än det enda rimliga. Jag ville inte ha några vykort. Varför skulle jag ta dem ifrån honom? Jag vill inte heller ha något rosa band som visar att jag ekonomiskt stöder kampen mot bröstcancer. Jag vill bara stödja den.

Den av Vägverket godkända livsåskådningen

Jag håller på att ta körkort och tog därför i fredags en tretimmarskurs som kallas Riskettan. För er som inte har körkort eller tog det för mer än ett halvår sen så är det ett nytt obligatoriskt påfund vars poäng är att förklara att man inte ska köra bil när man är sömnig, hög eller full. Det är väl ett hedervärt syfte men jag väntade mig inga större nyheter när jag gick dit. Jag vet redan att man bör undvika bilkörning i minst tjugofyra timmar efter senaste sprutan heroin.

Efter att läraren noggrant förklarat att kursens innehåll dikteras av Vägverket och att det sker stickprov och liknande kontroller för att se till att man inte avviker från läroplanen - och att allt vi hör därmed kommer från svenska staten - började mästerskapen i ögonbrynshöjning.

Vi blev bland annat serverade sanningen att män (genetiskt? Ingen aning) är bättre än kvinnor på att manövrera bilen, men att vi också kör aggressivt och fort samt överskattar vår förmåga. Jag letade stilla efter ett "i allmänhet" eller "tendensen är" eller "i genomsnitt" elller rentav "statistiskt klarlagt" men de klausulerna lyste med sin frånvaro. Under tiden betraktade jag mig själv, som är försedd med penis men ändå inte kan manövrera en död ål genom en tom lada och kör så defensivt att det ibland inte märks att jag kör alls.

Detta var dock varken så märkligt eller så stötande som när det visade sig att Vägverket bestämt sig för att diktera de närvarandes moralfilosofi. Vi fick se en bild på en cyklist på en bergsrygg bredvid ett kilometerhögt stup och fick frågan om han påverkade någon annan med det han gjorde. Det korrekta svaret var givetvis 'ja'. Om han kör av och dör så blir ju hans familj ledsen. Det är alltså moraliskt fel att delta i extremsporter eller över huvud taget utsätta sig för risker.

Det vore konstigt nog, särskilt som samtliga närvarande torde vara överens att en människas död i generella termer är något dåligt och därför ska undvikas. Man behöver bara gå djupare om någon skulle säga emot, vilket inte kommer att hända där.

Jag hade ingen aning om vad som komma skulle. Nu började läraren prata om hur någon som dör hade kunnat vara en god produktiv medborgare i många år, hur mycket en invalids sjukvård kostar och vad dennes vårdare annars hade kunnat göra med sina liv för att hjälpa till att föra Staten Sverige till nya stordåd. Med andra ord: vi ska hålla oss friska och vid liv för att vara produktiva så att vi kan vara duktiga kuggar i det samhälleliga maskineriet, ty varje människa är per definition ett etiskt obligatorium. Rimligen följer det logiskt att alla har en moralisk plikt att skaffa så många friska starka barn de fysiskt kan, för att förse samhället med arbetare.

Vidare skulle vi alla - offentligt - ta ställning till huruvida straffet för rattfylla borde höjas. Det av Vägverket godkända svaret var uppenbart. Om man som jag tycker att den frågan är betydligt mer komplex än ja/nej eller som jag ifrågasätter hela fängelsesystemet, då kunde man antingen ställa sig på sin barrikad och hålla kvar alla en halvtimme extra, eller hålla käften och säga 'ja'. Ja, jag valde det senare. Det var fler frågor - promillegränsen för rattfylla, diverse drogers legala status - och i samtliga fall fanns det ett rätt svar, det hårdaste och minst liberala. Åsiktsfrihet är för fjollor.

Vi har alltså här en statlig aktivitet som serverar genusbiologism och en komplett moralfilosofi, och ovanpå detta strösslar ett och annat politiskt ställningstagande. Jag är inte så naiv att jag tror att staten är neutral i någon av dessa frågor, men jag är precis så naiv att jag inte väntade mig att höra "du är skyldig att hålla dig vid liv så att du kan tjäna staten". I alla fall inte högt.

PS: Om du nånsin känner att du fått en överdos av intelligens, läs kommentarerna till denna briljanta kolumn och känn dig förtvivlad över dina medmänniskors dumhet. Kom ihåg att de får rösta, varenda en av dem.

Religion 4: Onda handlingar

Vi har nu kommit till den fjärde anledningen till att religion är något dåligt, och den här är den stora:

Religion orsakar onda handlingar som annars inte hade blivit utförda.

Den andra halvan av den meningen är viktig eftersom den bemöter standardargumentet när man tar upp religionens historia av grymheter och ondska: "De som begår onda handlingar i religionens namn använder den bara som ursäkt, de hade gjort det ändå." Det finns två väldigt stora problem med det argumentet.

Det första och minsta är att när goda handlingar begås i religionens namn, välgörenhet eller vad som helst, då är de religiösa alltid snabba att ge religonen all heder för detta. Varenda kyrka som samlar pengar till fattiga, varenda troende som hjälper sin granne, jadå, det är Gud alltihop, men när kyrkor och troende lägger energi på att göra världen sämre, då är det deras inneboende ondska och Gud är totalt oskyldig.

Det andra och största är att argumentet såvitt jag kan se grundar sig på det mycket märkliga antagandet att en människas personlighet och handlingar är färdigkodade och genetiskt förutspådda vid födseln, så att uppfostran och uppväxtmiljö inte spelar någon som helst roll. Hur kan man annars påstå att religion omöjligt kan inspirera och orsaka onda handlingar? Om man uppfostrar ett barn inom den mordgalna Habuzu-kulten, är det då verkligen så att Habuzu inte har något att göra med att barnet blir mördare?

Ändå är det detta som hävdas när religionen framhålls som en ursäkt för onda handlingar. Även om islam aldrig existerat hade alltså en lärarinna i Sudan gripits och riskerat lynchning för att hon gav klassens teddybjörn namnet Muhammed. Samtliga inblandade föddes med stavelser-i-en-viss-ordning-när-det-gäller-teddybjörnar-fobi och det är bara en slump att de är muslimer och Muhammed är namnet på deras profet. Alternativt gick de omkring och letade efter en anledning att hota en lärarinna med lynchning och det här fick duga.

Det är givetvis helt tokigt. Sanningen är att de växte upp med lögner och nu kan de inte hantera att ett visst namn används om ett gosedjur, till den milda grad att de faktiskt ville döda den som hade döpt gosedjuret i fråga.

Ett annat vanligt argument är "Stalin!", ofta uttryckt exakt så. Det innebär alltså att någon som inte är religiös, eller i alla fall inte öppet teokratisk, också kan begå onda handlingar. Medan religionen dagligen får sina offer att begå onda, korkade, grymma handlingar ser det ganska desperat ut när någon försöker framhålla att det faktiskt är mindre än 100% av världens ondska som orsakas av religion. Där håller jag med: det är mindre än 100. Men det är inte noll.

Religion 3: Fluffhjärnighet

Jag önskar att jag kunde komma på ett bättre uttryck än 'fluffhjärnighet'. 'Luddig logik', kanske. Vad man än kallar det är det i alla fall något som uppträder om och om igen i de religiösas argumentation.

Man ska tro på allting religionen säger, och man ska följa det religionen begär. När någon ifrågasätter grunden för detta - "Seriöst, vi vet inte ens om den där snickaren dog för tvåtusen år sedan och det får dig ändå att skippa lammgryta på fredag?" - är standardsvaret "Man kan inte veta att det inte är sant".

Det stämmer naturligtvis, på ett meningslöst sätt. Vi kan givetvis inte veta att Gud inte finns, nästan helt oavsett definitionen av Gud. Det är fullt möjligt att han finns, precis som det är fullt möjligt att vi är hjärnor som flyter i burkar eller att vi är konstant knallade av Descartes bedragare. Religiösa framhåller gärna detta, dock utan att förklara varför man ska välja just deras hypotes över de oändligt många andra alternativen. Det beror förstås på att det inte finns någon anledning att göra det.

Bara en enda gång skulle jag vilja se en som har lika mycket stake som skitsnackspotential, högljutt deklamera att han inte tror på bussar eftersom man inte kan veta säkert att de finns, och gå rakt ut i gatan. Det vore något att skriva hem till mamma om, men det kommer förstås aldrig att hända. Religiösa människor förstår nämligen i allmänhet också Occams rakkniv och liknande grundläggande logiska koncept. De har bara en blind fläck just i trakten kring religion.

Även i övrigt stringenta vetenskapsmän, som borde förkasta religionen cirka trettio sekunder efter att de först började applicera vetenskapliga metoder på den, skapar för den ett särskilt undantag. Man har uppfunnit en sagofigur, i sagofigurens definition inkluderat att hans existens inte kan bevisas eller ens diskuteras på samma nivå som andra väsens existens, och begärt att han på denna basis ska ges debattutrymme. Och lyckats.

Det är ett mycket dåligt föredöme. Härur strömmar new age, homeopati, astrologi, alla former av fördummande strunt vars framgång vilar på samma grund som religionen: man kan inte bevisa att det inte finns, fungerar, eller roterar tre varv motsols varje helgfri onsdag.

Naturligvis finns ingen anledning att behandla Guds existens annorlunda än man behandlar Jacksonkameleontens existens, och på samma sätt finns det ingen anledning att behandla astrologi annorlunda än andra påståenden, men ett argument trumfar alla: "Du kan inte bevisa att det inte är sant". Total omvändning av bevisbördan.

Vad sägs om att vi slutar låta dem komma undan med det?

Kläderna gör läggningen

Ett mellanspel mitt i religionserien för att helt kort prata om något annat, nämligen en lesbisk elev i Mississippi som bar smoking på årsboksfotot och därmed orsakade rabalder. Det är väl inte mycket att orda om; visst ska hon få ha smoking om hon nu vill det och man ska ju vara rätt ordentligt uptight för att ha problem med den saken.

Det jag undrar är vad hennes homosexualitet har med saken att göra. Måste man vara butch för att man är flata och måste man vara flata för att man är butch? Måste man hata klänningar om man håller sitt liv penistomt? Måste man verkligen utåt förvandla sig till karl för att man gillar när det är fyra X-kromosomer i sängen?

Jag tycker det känns bra mycket rimligare att klädstilen man väljer är tämligen orelaterad till vad man gör med sina genitalier, om man nu inte medvetet anstränger sig för att framstå som okonventionell, vilket skulle sänka min sympati en smula. Det känns även som om tjejen ifråga då gör sin sak mer skada än nytta.

Det hela får mig att känna mig som en förstockad vit medelklasshetero, vilket händer alldeles för ofta nu för tiden.

Religion 2: Inkörsport för auktoriteter

Må så vara att jag som Martin sa predikar för kören, men det finns värre saker att göra, så här kommer del två i min serie om religion.

Som jag nämnde i första delen kräver religionen - med få undantag - blind acceptans. Man ska inte ifrågasätta. Man ska inte ställa besvärliga frågor. Man ska inte tänka mer än absolut nödvändigt. I de fall där religionen faktiskt tolererar sådant är det antingen med undantag av religionen - man ska tänka, men på annat än religionens motsägelser - eller som ett slags mellanstadium innan den sanna upplysningen inträder.

Som av en slump är det här förhållningsregler som också uppskattas väldigt mycket av fascistdiktatorer och annat hyggligt folk. Religionen mjukar upp för dem, gör det lättare för dem att skaffa sig makt och anhängare.

När man redan har lärt sig att om Storpappa säger att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt så förhåller de sig också så oavsett vad ens ögon, öron eller hjärna har att tillföra i frågan, då är det också väldigt lätt att börja acceptera andra Storpappor. De står där på toppen av sin täppa och ser enormt pålitliga och auktoritära ut. De darrar aldrig på rösten utan talar med ett orubbligt självförtroende. Det är klart de har rätt.

Och sen marscherar man. Sen lyder man, för det är det man har lärt sig att göra. Följ order, gör som Storpappa säger, tänk inte själv. Det Storpappa säger är sant och riktigt och rätt. Vi har alltid varit i krig med Oceanien. Produktionen av skosnören har gått upp 16% och om du inte kan få tag på skosnören är det ditt fel. Storpappa levererar skosnören till dem som skaffar sig skosnören.

Om vi i stället från början lärde oss att använda våra hjärnor till det de är bra till, då skulle vi aldrig falla in i leden, pensionera oss från tänkande, och lyckligt deltaga i Storpappas diverse projekt. Om vi har tur är projekten inte överdrivet ondskefulla. Om vi har otur dödar de en massa människor. Ganska seriös slantsingling.

Då har vi ändå inte gått in på när en diktator uttryckligen använder religionen, sitt eget folks eller andra folks, för att rättfärdiga sin regim eller sina angrepp på en annan.

De bästa religiösa är de som lyckas dela upp sin värld mellan det som religionen har att göra med och det den ska hålla sig borta ifrån. Det kräver en så kraftfull kognitiv dissonans att den får mig att snubbla om jag försöker tänka på den medan jag joggar, men det finns människor som lyckas med det. Det vore bättre om de inte behövde försöka.

Religion 1: Bevislös tro

Min blogg är en månad gammal och än så länge har jag inte fått en enda fatwa. Det är det dags att råda bot på, så här följer nu min artikelserie i fyra delar om varför religion är något dåligt. Jag kommer inte att ta upp varför religion rent faktamässigt är fel (det kanske kommer en dag) utan endast varför jag anser den vara skadlig och en negativ inverkan på mänskligheten.

Jag pratar om religion i allmänhet även om kristendomen och islam, som de två största religionerna både internationellt och här i trakten, säkert kommer att figurera i exempel.

Denna första del handlar om bevislös tro. Det är något som religion brukar värdera väldigt högt. Man ska fortsätta tro oavsett vad som händer, oavsett hur osannolikt det verkar att religionen är sann, oavsett hur högt världen skriker åt en att man har fel, och utan att en enda gång be om ett tecken eller bevis. Paulus och Jesus talar båda två om hur fint det är att tro blint och utan anledning.

Detta är, för att uttrycka det milt, fullständigt hoppeligen vrickat. Bevislös tro är inte något bra, det är något dåligt. När man inte har någon anledning att tro att X finns, då ska man sluta tro på X, och för att i förväg bemöta det vanligaste argumentet här: nej, "jag mår bra av att tro det" är ingen anledning. En anledning är någon form av indicier som pekar mot att det man tror på är sant.

Om detta bara påverkade religionen så kunde det väl få vara hänt, men härifrån flödar den bisarra men förhärskande missuppfattningen att en åsikt i sig själv har ett värde och är något heligt som icke får ifrågasättas. "Jag tycker det" används som försvar för även de allra dummaste idéer. Jag har alldeles för många gånger haft konversationer som denna:

"Jag tycker att det borde vara obligatoriskt att bära plommonstop."
"Jaså, varför då?"
"Jag tycker det."
"Jo, men varför?"
"Jag tycker det."
"Jag hörde det, men jag undrar varför. Var-för."
"Jag tycker det."

Och så vidare tills jag antingen dricker något starkt eller går därifrån. Ett stort stycke av mänskligheten saknar inte bara förmåga att försvara sina åsikter utan insikten att åsikter är något som behöver försvaras, och orsaken står att finna i religionens mångtusenåriga inverkan. Den försvarar aldrig det den säger - varför skulle den, den har Gud på sin sida - och har varit en auktoritet så länge att den ännu i vårt någorlunda sekulariserade samhälle ligger som en ingrodd infektion i våra psyken.

Än värre blir det när det inte handlar om åsikter utan om faktafrågor. Många åsikter handlar i grunden om ideologiska och etiska skillnader som, när de väl klarlagts, inte kan diskuteras mycket längre. Bland annat därför har vi åsiktsfrihet som jag givetvis står bakom. Alla får ha sina egna åsikter... men man får inte ha sina egna fakta. Tyvärr drar religionen ingen gräns ens där utan pytsar gladeligen ut de mest surrealistiska påståenden utan tillstymmelse till bevis, följd av sina trogna offer.

Under tiden står vi andra vid sidan av och försöker antyda att man kanske skulle bry sig lite mer om saker som, du vet, finns och faktiskt spelar roll. Troligt.

Efter det här ska jag fixa ozonlagret

Jag vaknade till Dr Phil i morse. Finns det något bättre sätt att tillbringa en ensam söndagmorgon? Hur som helst avhandlade den gode doktorn ämnen som matchmaking, hur man hittar en partner och andra rockklassiker. Det här må låta konstigt från någon som varit singel i - kollar klockan - en och en halv geologisk epok, men på riktigt: det är inte svårt. Folk bara anstränger sig riktigt mycket för att göra det svårt.

Ta en titt på detta stycke genialitet. Saken är den att killens oro är överdriven men i sak inte orimlig. Sånt händer. Det har hänt mig till och med när jag bara försökte få en öl av en bartender och ännu inte hade registrerat att det stod en kvinna med enormt ego bredvid mig. Det är rentav en förståelig reaktion, och den man som inte förstår varför vill jag rekommendera att bli bög i tio minuter, så blir det hela solklart. De som söker kontakt vill man inte ha kontakt med.

Den uppenbara lösningen är att söka kontakt själv. Titt som tätt hör man kvinnor högt fråga var de kan hitta en man. För mig - och, tror jag, för en signifikant majoritet av andra Y-kromosombärare - är detta en totalt obegriplig fråga. Vi finns överallt. Man kan inte kasta en sten utan att pricka en av oss och troligen få en rikoschett som träffar en annan. Världen är full av oss och man får oss för priset av ett "hej".

Medan det enligt ovan finns en oändlig mängd kvinnor som är trötta på att inte kunna gå utanför dörren utan att bli stötta på, så finns det nämligen ännu inte ett av vetenskapen erkänt fall av en man som tyckt det var drygt att en kvinna börjat prata med honom, med möjligt undantag för Brad Pitt. Agera på det, så minskas den kollektiva ensamheten vilket minskar den kollektiva frustrationen vilket i förlängningen leder till världsfred och universell lycka.

Några fler världsproblem ni behöver få fixade?

Land ska med lag byggas

I Härnösand bor en pedofil och dömd sexförbrytare, vilket hans grannar nu informerats om. I det här fallet råkar det vara ett gäng högerextrema som skickat runt informationen, men även vettiga människor får de här impulserna. De är fullständigt begripliga men också fullständigt fel.

Om vi vill att människor ska informeras om att vissa typer av brottslingar finns i deras närhet, så ska vi stifta en lag om den saken. Det finns sådana lagar på sina ställen i världen, så det finns inga hinder för att ha det så här också. Huruvida det vore en god idé är en fråga för en annan dag.

Det vi inte ska göra är att ignorera rättssamhället och sköta saken själva. Här nånstans i diskussionen brukar rationalismen läggas åt sidan och ersättas av kvasiargument från livets hårda skola i stil med "Tycker du inte män som våldtar barn är hemska?" och "Om du själv hade barn skulle du förstå". För att besvara just de här två: jo, och jag förstår redan nu. Jag håller bara inte med.

Poängen med vårt samhälle är att det kan förändras. Det är en lång och svår process (och det ska det vara), men är vi inte nöjda kan vi ändra på det vi inte gillar. Priset vi betalar för detta är bland annat att vi inte kan få omedelbar tillfredsställelse av diverse lägre drifter, som i det här fallet att själva straffa en man som för några år sedan gjorde något som är bland det jävligaste man kan göra i vår kultur.

I stället har vi kollektivt bestämt att när man begått ett brott drabbas man av ett straff, och när man avtjänat sitt straff är man - teoretiskt - fri igen. Man ska kunna komma tillbaka till samhället och bli en så produktiv medborgare som rimligen är möjligt. Om inte annat så finns pragmatiska hänsyn: det finns inte mycket motivation till att sluta med brottslighet om man ändå inte kommer ifrån sitt förflutna.

Därmed inte sagt att jag inte skulle vara väldigt pigg på att sparka sönder skrevet på en man som till exempel våldtagit min femåriga dotter (nu vet jag inte exakt vad den här killen i Härnösand gjort, och jag har som sagt inga barn, men häng med ändå). Det skulle jag vara. Jag kanske till och med skulle göra det. Och när jag var klar skulle jag tycka att samhället vore i sin fulla rätt att åtala, döma och straffa mig för misshandel, mordförsök eller till och med mord om jag lyckades riktigt bra. Lagen ska inte göra undantag. Dess förutsägbarhet är grunden för rättssamhället, som jag värderar himlalikt högt.

Samhällskontraktet är ogiltigt

I enlighet med min uråldriga tradition att sno idéer till blogginlägg från tidigare blogginläggs kommentarer tänkte jag nu skriva om samhällskontraktet, som Erik (R!) tog upp i kommentarerna till Att skjuta skiten ur Omelas.

Tanken bakom samhällskontraktet är att staten ingår ett avtal med sina invånare. Invånarna går med på att ge upp vissa rättigheter medan staten går med på att skydda invånarna och förse dem med diverse tjänster. I Sverige ger vi till exempel upp rätten att injicera heroin och får i gengäld vård när vi blir sjuka. Det låter logiskt och välordnat, men om ni trodde att detta var en idé för mig så vet jag inte vilken blogg ni läser, men det är inte min.

För att ett avtal ska vara meningsfullt krävs två faktorer: ett sinnenas möte och realistiska alternativ. I samhällskontraktet finns ingetdera.

Sinnenas möte: När två parter sluter ett avtal ska de vara överens om vad avtalet innebär och båda ska vara kompetenta att ingå avtalet. Det är därför vi inte låter femåringar skriva kontrakt. Såvitt jag kan se finns det bara ett undantag från denna regel, och det är just samhällskontraktet. Vi förutsätts ha undertecknat det redan innan vi föds, vid en tidpunkt i våra liv då vi precis har fått ordning på allt det här krånglet med hjärtslag, och sen är vi bundna vid det oavsett våra egna åsikter i frågan.

Ett foster är helt enkelt inte kompetent att ingå avtal. Det är inte en revolutionerande tanke, tvärtom, men just här sätts den åt sidan.

Realistiska alternativ: Om jag sätter en pistol mot pannan på dig och beordrar dig att suga av mig krävs det ganska torterad logik för att hävda att du frivilligt valt att ge mig en avsugning. Tvång ogiltigförklarar ett avtal, och i begreppet tvång ingår en avsaknad av realistiska alternativ.

Man kan i praktiken inte tacka nej till samhällskontraktet, även om man vid vuxen ålder fick chansen. Vilka är alternativen? Att flytta till en öde ö, om man ens har medlen att ta sig dit? Att ockupera en övergiven oljeplattform, kalla den Sealand och försvara den med vapenmakt? Att bygga sig en stuga i vildmarken och hoppas att man blir ignorerad? Det finns massor med länder att välja på (om de släpper in en), men förutom de länder där nackskott är en rimlig oro är de rätt lika varandra. Staten kommer man inte undan.

Det skulle kanske gå att skapa en värld styrd av giltiga, meningsfulla samhällskontrakt, även om jag tror att en sån värld skulle suga rätt hårt (eller snarare, först suga och sen förvandlas till den värld vi har i dag), men än har vi inte sett den.

Ett öde värre än döden

"Ett öde värre än döden" är en mycket märklig fras. Den bygger på antagandet att döden är ett så hemskt öde att det är svårt att komma på något värre, en uppfattning som bara kan vara sprungen ur en så gravt begränsad fantasi att jag misstänker patologisk bakgrund. Jag kan komma på tjugo värre saker före frukost, utan att ens försöka.

Döden är slutet. När döden är, är icke vi, och när vi är, är icke den. Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för allt otäckt som kan hända på vägen dit. Smärta. Ångest. Lidande. Bläckfiskar. Jag är inte religiös, men om jag vore det så vet jag vad min främsta bön vore till den gudomlighet som jag hade valt att ge mitt förtroende: låt mig dö snabbt och smärtfritt, och helt utan bläckfiskar. När livet inte är trevligt längre och har dåliga utsikter att någonsin bli det igen, låt mig slippa det.

Av någon anledning har samhället inte förstått detta, utan i stället satt som oomkullrunkelig maxim att döden är det absolut värsta, att varenda människa ska hållas vid liv så länge som möjligt och till varje pris. Jag frågar cui bono.

Jag frågade för länge sen min mor hur det kom sig att Sverige "levde över sina tillgångar" som det kallades på den tiden och nu tydligen ska kallas igen. Då hon varit sjuksköterska sedan bensåg och blodiglar var de senaste medicinska innovationerna använde jag exemplet sjukvården. Folk fick vård under samma förutsättningar på 70-talet som på 80-talet, men plötsligt var det för dyrt. Hennes svar var att man kan göra så mycket mer nu.

Tänk dig, för att sno hennes exempel, en åttioårig man som kommer in på akuten med brusten aorta. 1975 dör han på akuten. 2000 överlever han i tre veckor, en tid som han förmodligen tillbringar medvetslös. Skulle han vakna är han inte sig själv, och skulle han till äventyrs överleva (underverk händer ibland), så är han inte sig själv då heller och blir det aldrig mer.

Kollektivt vägrar vi ställa frågan om det är värt det, men det är precis det jag vill ha svar på. Vad kostar den här vården, och till vilken nytta ges den?

Är det för de anhörigas skull? Ser du hellre en halvt medvetslös, redan förlorad farfar i en sjukhussäng med slangar uppkörda där endast tulltjänstemän vågar treva, eller vill du att han ska få en snabb och smärtfri död? Gissa vad jag väljer.

Är det för patientens skull? Jag har tillbringat mer tid på sjukhus än jag vill minnas, och om det handlade om att ligga där och yra i tre veckor och sen dö, så låt mig lämna världen direkt i stället.

Det kan bara vara ett kollektivt samhälleligt samvete. I så fall är det ett utslag av den kanske mest missriktade välviljan i modern tid, orsakad av denna missuppfattning att döden är det värsta som kan hända när den i själva verket inte ens är något dåligt.

Den missuppfattningen gör att man fortsätter med komplicerad och dyr vård långt efter att det är fullständigt hopplöst, medan avdelningar för palliativ vård har tomma sängar och det finns kommuner där barn med blåskatarr inte behandlas. Det kallas för felprioritering. Låt oss dö när det är dags, lugnt och smärtfritt. Det finns mycket värre saker som kan hända.

Tillägg: Varje gång man framför argument som de ovanstående dyker det upp nåt brycko som säger dumheter i stil med "Du skulle också värdesätta livet om du hade en pistol mot pannan". Det människan säger är att om jag placerades i en stressad, hotfull situation där min förmåga till rationellt tänkande åtminstone delvis satts ur spel, då skulle jag ha samma åsikt som han.

Vissa människor behöver man inte ens argumentera mot, det sköter de själva.

Okunskapens demokrati

Jag gick förbi en löpsedel i dag som hävdade att Bert Karlsson ville ha diktatur i Sverige, eftersom folk inte vet vad de röstar på. Löpsedeln, till allas fullständiga brist på överraskning, visade sig inte i ord och ande överensstämma med det han faktiskt hade skrivit (som var betydligt mindre intressant), men det hindrar inte mig från att använda den som utgångspunkt.

Folk vet inte vad de röstar på. Nej, det stämmer. Jag betraktar mig som klipsk och bildad och det enda jag gör är att läsa på ett par dagar innan varje val. Många röstar på samma parti varje gång utan att ens göra så mycket. Det är inte bara mycket att hålla sig ajour med, det är i många fall också nästintill omöjligt att bedöma det man lär sig.

Ta Anders Borg. Är han en bra finansminister? Inte vet jag. Min uppfattning om hur finansministrar får tiden att gå är ärligt talat ganska luddig och även om jag gjorde all tillbörlig efterforskning, tog reda på exakt vad Borg gjort under sin tid som minister, vilka frågor han drivit, hur Sveriges ekonomi hade förändrats och försökt avgöra hur mycket av den förändringen som kom sig av det som hade hänt innan han tillträdde, så skulle jag ändå ha problemet att jag inte vet hur mycket en svensk finansminister kan påverka och hur mycket som beror på att vi är en liten kugge i en internationell marknadsekonomi. Jag har inte kompetensen att bedöma Borgs insats och jag tror att det gäller de allra flesta svenskar, inklusive de flesta av dem som tror att de har den.

Det är alltså både energikrävande och svårt att i vårt system tillskansa sig tillräckligt med information för att ta ett välunderrättat beslut, vilket indirekt leder till att medborgarna är nästan konstant missnöjda. De fick inte det de ville ha den här gången heller. Jag kan förstå varför man längtar efter en god diktator. Det gör jag också.

Problemet med den idén är att vi inte alla håller med om vad en god diktatur borde syssla med. En utopi som jag konstruerat efter eget gottfinnande skulle vara motbjudande för vissa, eller till och med outhärdlig. Även om vi hittade någon som kunde styra enväldigt utan att falla för de ganska omfattande frestelser som den makten skulle erbjuda, så skulle folk inte vara nöjda i alla fall.

Därför har vi det nuvarande systemet, där vi har ett gäng styrande som ingen riktigt gillar eller litar på, och det lustiga är att det fungerar. Vi klagar och gnäller - det är ett av människans definierande kännetecken, jämte motsättliga tummar och ansiktshår hos hanarna - men de allra flesta av oss har nånstans att bo, äter oss mätta, och är i största allmänhet inte särskilt förtryckta. Vi gör stora (och märkligt nog tysta) framsteg inom social lagstiftning. Folk vet inte vad de gör och jag är inte säker på att politikerna vet det heller, men tillsammans driver vi det bästa samhälle mänskligheten skådat, och det blir bara bättre med tiden.

I väntan på revolutionen känns det som det duger.

Tanken bakom

En vanlig invändning mot konsekventialismen, som dök upp även i kommentarerna i denna blogg, gäller att den bedömer handlingar utan att ta hänsyn till deras avsikter. Jag ser inte vad problemet är med detta. Låt oss ta ett klassiskt exempel.

En man har en fru vars sjukdom gör henne handikappad. Han försöker mörda henne genom förgiftning men är inte vad man skulle kalla en mästarkemist, så han ger henne fel dos av fel gift och som genom ett mirakel botas hennes sjukdom.

Som det visade sig har han utfört en god handling, en handling som orsakar mer lycka än lidande, en handling som vi med full kunskap om konsekvenserna bör uppmuntra och i största allmänhet utföra fler av. Detta ändrar naturligtvis inte att han är en farlig satans mördare och bör behandlas precis som alla andra farliga satans mördare. Det ger bra konsekvenser att ingripa mot människor som försöker mörda oskyldiga, så det tycker jag att vi ska göra oavsett om de lyckas eller inte.

Man kan även tänka sig motsatsen: han försöker ge sin fru medicin men gör ett så grovt misstag att hon i stället dör. Som det visade sig var det en ond handling, en han borde ha undvikit om han haft full kunskap om dess konsekvenser. Det innebär inte att han borde åtalas för mord.

Av samma anledning har jag väldiga problem med att mordförsök betraktas som ett separat och mildare brott än mord. Vårt samhälle ger straffreduktion för klantighet, vilket jag inte kan se meningen med så länge vi fortsätter låtsas att kriminalvårdens syfte är att avskräcka och rehabilitera.

Hitta horgränsen

Något jag skulle vilja och har velat sedan jag var cirka åtta år gammal är att leva på att skriva. Skönlitteratur, för att vara exakt. Därför består en stor del av min tillvaro av att skriva, läsa, tänka på att skriva, tänka på att läsa, och försöka hitta skärningspunkten mellan talang, kommersiell gångbarhet, ork till research, och hur stor hora jag kan tänka mig att vara. Det är den sista av dessa fyra faktorer som jag nu tänker fördjupa mig mer i, och härtill vill jag introducera det högst användbara konceptet horgränsen.

Handlingar som ligger hitom horgränsen kan man tänka sig att utföra i utbyte mot materiellt välstånd, lycka, hemfrid eller vad det nu är som står för kraven. Handlingar som ligger bortom den stoppas av faktorer som stolthet och värdighet. Horgränsen varierar med område (man har en konstnärlig horgräns, en social horgräns, en sexuell horgräns och så vidare) samt med ålder (när man är liten är den väldigt långt borta, när idealen smyger sig på i tonåren kryper den hastigt närmare, och när man blir vuxen flyttar den sig längre bort för att fortsätta röra sig fram och tillbaka under resten av livet).

För att exemplifiera inom den litterära världen, som detta ju handlar om: En modern poet som anser sig ha misslyckats om någon köper hennes verk eller förstår vad hon menar har en horgräns som faller innanför hennes Schwarzschildradie, medan Dan Browns horgräns är närmast oändligt långt borta; precis som med regnbågen eller den sista decimalsiffran i pi kan man röra sig mot den men aldrig nå fram.

Man skulle kunna tro att en pretentiös elitist som jag skulle ha en ganska snäv horgräns. När jag nyligen läste om författaren Lionel Fanthorpe insåg jag dock att så inte alls är fallet. Han arbetade under cirka ett och ett halvt decennium med att plöja ut snabbskrivna genrepocketar. Han fick ett färdigtecknat omslag och uppdraget att spotta ur sig en berättelse som passade till det. Jag skulle kunna tänka mig att leva så - få en bild, skriva en kort trashig science fiction-bok som kan ha bilden som omslag, och upprepa - ungefär resten av mitt naturliga liv. Jag har sällan roligare än när jag skriver fullständigt skit.

Visst skulle jag vilja skriva en stor svensk roman som expertmässigt dissekerar människans grundläggande förutsättningar och tendenser, men i väntan på den stunden kan jag lugnt tänka mig att göra en Fanthorpe och om den stunden aldrig kommer är jag nöjd ändå. Stora svenska romaner betalar hur som helst inte räkningarna. Tyvärr finns väl knappt Fanthorpe-kontrakt längre och de fanns nog aldrig i Sverige alls, men jag har i alla fall närmat mig en definition av min horgräns och det är viktigt i varje hoppfull konstnärs liv.

Nu återstår alltså bara att hitta den kommersiellt optimala idén, genomföra erforderlig research och hoppas på att min talang kan föra alltihop i mål. Smala saker i jämförelse.

Nazister är nazister

Det här inlägget innehåller lite spoilers för Inglourious Basterds. Det är inget särdeles viktigt jag spoilar, men om du vill ha den helt ospoilad så är det här du ska sluta läsa.

---

Alla som fortfarande läser har alltså antingen sett filmen eller bryr sig inte. Utmärkt. Mot slutet finns det en scen där en hel biopublik full av nazister ser en film om en tysk prickskytts eskapader i Italien. Soldat efter soldat skjuts ner med välriktade, cinematiska skott och alla nazisterna skrattar, jublar och hurrar när de ser sina fiender skadas, lida och dö. Deras bottenlösa ondska blottläggs och ligger naken inför våra ögon. Bara monster skrattar åt människors smärta.

Det var i alla fall den förhärskande stämningen i min biosalong. Att vi just hade tillbringat två timmar med att själva skratta, jubla och hurra över att tyskar blev skjutna, knivskurna, misshandlade och ihjälslagna, och att vi bara minuter senare skrattade, jublade och hurrade över det igen, det föll nog inte många in.

En scen tillbringade till och med lång tid med att etablera en tysk soldat som nybliven far och mycket lycklig över detta, för att sedan skjuta ihjäl honom. Jag undrar hur många i publiken som ens reflekterade över honom. Var han en övertygad nazist som rågarvade medan han sparkade judar i skrevet, eller var han en ung man med en ung fru, som gick ut i krig för sitt land när det krävde det hellre än att bli skjuten som desertör? Visst tycker jag att det valet går att ifrågasätta moraliskt, men det är förståeligt. Inte acceptabelt, förståeligt. Och hur skyldig han än var, så var hans nu faderlösa spädbarn helt oskyldigt, och värt i alla fall en tanke.

I nästa scen får vi se en hjälte - och jag använder det ordet i bredast möjliga betydelse - tortera en skottskadad civil kvinna. Det hindrar oss inte från att skratta med honom och heja på honom resten av filmen.

Det vi i själva verket ser här är hur lätt det är att demonisera och avmänskliga. Tyskarna demoniserar britterna och amerikanerna, de demoniserar tyskarna, och eftersom nazismen var det den var har den förblivit demoniserad, en nations dåliga samvete, och i dag kan vi på film demonstrera dess ondska genom att visa ett beteende som vi själva uppvisar. För att citera min bror: "Nazister är nazister, vi är fina människor". Japp.

Det viktiga

I går kväll dog en vän till mig. Jag visste att det skulle hända - han har haft cancer väldigt länge - men det var ändå en chock eftersom jag trodde att han hade minst ett år kvar. Man vet aldrig, det är så den där sjukdomen fungerar. Nu fokuserar jag på att det gick fort och att han fick vara sig själv ända fram till slutet. Det är väl så vi alla vill ha det.

När jag pratade om detta med en annan vän blev hon existentialistisk av sig och pratade om hur det gav perspektiv på saker och ting. Han är död, och här oroar vi oss över småsaker på jobbet eller att vi inte ser ut exakt som vi vill. Ni förstår. Som jag hörde det uttryckt en gång: När någon dör ångrar man varenda sekund man tillbringade med att bråka om vilken ände man skulle klämma tandkrämstuben från.

Så är det säkert, men det betyder inte att vi andra ska sluta. Visst, jag är säker på att min numera döde vän önskade att det var hans största problem i livet, eller att han bara behövde oroa sig över sitt jobb eller över att han vägde fem kilo mer än han ville. Och visst skadar det inte att ge sig själv lite perspektiv, komma ihåg att mycket av det där lilla tramset är just litet trams.

Men det är ändå viktigt. Medan man lever är det viktigt. Om jag i morgon fick veta att jag var döende skulle jag säkert göra saker annorlunda, men det betyder inte att jag tänker göra saker annorlunda nu. För mig är det viktigt att mitt jobb funkar som det ska, att jag ser ut ungefär som jag vill, att det lilla tramset fungerar för mig, helt enkelt. Medan vi lever är sånt viktigt.

Det finns alltid nån som har det värre. Det finns mer än en miljard människor som betraktar mitt liv som paradiset, men hur gärna jag än skulle vilja kan jag inte bli en av dem. Det finns människor som inte alls störs av saker som irriterar mig halvvägs till graven, men det gör inte att jag slutar irritera mig.

Så behåll prioriteringarna. Även om det du prioriterar bara är litet trams.